Jag vaknar och tittar på solfläcken på dörren. Var den befinner sig berättar vad klockan är, ungefär. När solen nått dörren och lite av väggen är det morgon. Vårt sovrum har fyra fönster men de tunna linnegardinerna gör att ljuset kommer in som en mjölkig dimma. Jag hör tuppen gala svagt där borta på stora gården vid brevlådorna. Fåglarna kvittrar när de flyger in och ut under hustaket. Jag pussar på Pontus och säger att jag går upp, han ligger varm och rufsig på sin sida av sängen. Så varm. Jag är aldrig varm när jag vaknar, snarare sval. Jag sätter på mig linserna och tassar ut till badrummet. Hinner skicka ett sms till Sofia om att jag är på väg ut om hon vill snacka. Klockan är kvart över sju. Nikita har sovit på alla lammskinn och bolster i punschverandan men nu tassar han in till Pontus för att fortsätta under täcket. Bara nosen sticker fram när jag lämnar de båda sovandes. Ute i trädgården är det fuktigt efter nattens dagg. Grusvägen är däremot snustorr och de höga gräsen vajar i vinden. Jag går den vanliga vägen, morgonpromenaden. Det finns två lika långa stråk som båda möts i en häststig, men den ena är åt öst och den andra åt väst. En för morgonsol och en för solnedgång. Jag kan dem utan och innan nu, fyra veckor in. De tar prick 45 minuter båda två, om jag går långsamt och stannar, tittar och tar in.Sofia ringer och vi pratar medan jag går. Vi pratar om allt möjligt, blandar högt och lågt. Undrar vad folk på segelbåtar äter? Mycket sill kan jag tro. Varför är vi så mycket mer fysiska med våra barn än våra föräldrar? Vad är det som gör att vi vill att lantställen ska vara likadana, generation efter generation?Nere vid havet ligger kossorna och sover. De syns knappt för de har samma färg som juligräset. Jag fortsätter till korsningen där häststigen som jag klippte i juni börjar. Mamma är rädd för fästingar så jag ville göra det enkelt för henne att gå. Nu har den nästan växt igen, jag får ta fram gräsklipparen senare idag. När jag kommer hem har vi lagt på och Pontus ligger vaken i punschverandan och läser. Han är så glad i sin bok. Den bästa känslan. Jag längtar tills jag får fortsätta läsa min. Jag tycker mycket om det opretentiösa i den. Att den bara flödar. Att hon är både dum och smart, snäll och elak. Jag tänker ofta på att jag inte ser mig själv som en intelligent person. Undrar vad det kommer ifrån? Inte betygen iallafall, men kanske naiviteten. Viftar bort tanken. Där orkar jag inte vara nu, iallafall inte för länge. Pontus sätter på kaffemaskinen och jag tassar upp till Lynn. Han ligger och sover i sin stora säng. Det är varmt i rummet och jag drar bort gardinen från den buckliga gardinstången. En ny sån här vore bra, men det står inte högst upp på listan. Jag pussar på Lynn och säger god morgon. Han är lika varm som Pontus. De är så lika. Samma dygnsrytm, samma födelsemärken, samma snälla omtänksamhet om andra. Jag undrar hur han blir som vuxen. Kommer han vilja komma hit då, eller är det han som får husera oss då och då? Jag sätter mig på sängkanten och bara sitter en stund medan han gnuggar sig i ögonen och vaknar till. Fönstret bredvid sängen ramar in utsikten som en tavla. Där ute ligger de gotländska fälten stilla och det ser ut att bli ännu en fin dag. Frukost frågar jag? och han nickar. Nerifrån hörs Amanda Bergman ur högtalaren och doften av kaffe letar sig upp för trappan. Morgonen. Det är min tid. Sommaren. Det är min tid. Nu. Det är min tid nu.
