Jag minns min sista mens. Det var den andra efter att jag fött Lynn. Två cykler fick jag ha innan livmodern skulle bort. Jag tänkte en del på det då, att jag kanske inte lyssnat så noga när de förklarade. Känslan av att livmodern måste bort och att de visste bäst på Radiumhemmet var så stark att jag inte ställde några följdfrågor. Allt jag visste var att de skulle ta bort livmoderhalsen, livmodertappen, korta slidan, ta bort livmodern, äggledarna och alla lymfkörtlar i bäckenet. En liten robotoperation sa de. Det kändes inte litet, det kändes som att de tömde mig på allt.Men äggstockarna skulle vara kvar. De skulle sväva runt där nere i min höft och släppa ägg tills äggen var slut. Jag ser dem framför mig som två planeter ensamma i ett solsystem. Stjärnfall en gång i månaden utan syfte. Om en stjärna faller och ingen mens kommer, finns den då? Jag hann aldrig få den där pms:en som alla pratade om. Efter barn blir det sååå mycket värre! Det är svallande känslor och hormoner som spelar ett spratt. I flera år kände jag bara sorg så inga hormoner kunde tränga igenom. Men nu, när jag känner lycka, är dom lika bortblåsta ändå. Jag skulle såklart kunna googla eller fråga min gamla läkare som jag inte får gå till för jag är frisk nu, han behövs på annat håll, men något i mig trivs med känslan av att mitt inre får vara en outforskad rymd. Jag vet inte om jag har ägg kvar, om de släpps lika punktligt som förut eller om de gör lite som de vill nu när ingen väntar på dom. De har ingen bana att resa. Kanske är livmodern själva kärnan till mångas problem. Jag vet ju att de med endometrios ibland får den bortopererad, men hormonproblemen kan ju kvarstå ändå. Sitter de där eller sitter de någon annanstans? Jobbar livmodern och hormonerna ihop kanske? Har jag blivit stabil nu när jag saknar den och låter mina ägg göra vad de känner för? Kanske är det så, eller så var jag bara aldrig ämnad för pms. Det kommer jag aldrig få veta.Att känna sig utanför är en del av skammen kring min operation. Livmodern är en så tydlig symbol för gemenskap. Kvinnohälsa, rör den mig som är stabil och saknar organ? Är jag en robot nu? Jag är iallafall ingen livmoderbärare. Men jag är kvinna.Jag undrar hur det blir när äggen är slut. När äggstockarna är tomma och stjärnfallen sinar. Kanske har det redan hänt. Eller så släpps äggen saktare nu när de kan göra lite som de vill och kommer räcka länge till. Jag vet inte. Troligtvis är det dumma frågor, men det känns så skönt att inte veta, inte räkna, inte vara i känslorna och veckorna. Jag undrar hur det blir när jag kliver in i klimakteriet. Kommer jag veta, fastän min sista mens var 2017? Det finns ingen bok för mig, det är en egen plats att befinna sig. Ingen stor gemensam, sak och kamp. Inte nu när jag är frisk. Nu är det bara jag och mina två svävande äggstockar. Eller så är vi alla olika delar av samma himlavalv.
