God morgon. Jag skulle vilja börja med att säga tack för alla fina reaktioner på veckans poddavsnitt om kroppen. Jag ska ärligt säga att jag var nervös inför släppet. Kommer det tas emot väl? Att prata om kroppen är verkligen en djungel. Jag vet dessutom att när man delar så mycket som jag gör i olika format så är det lätt att råka säga emot sig själv och då vips påpekar någon och man står med byxorna nere. Men så fylldes inkorgen av underbara små brev från lyssnare som känt igen sig. I allt från att ha gjort en stor förändring till att varit med om en cancersjukdom och upplevt kroppsdissociation. Sen var det en till sak som många skrev som jag inte alls var förberedd på, nämligen att de kände igen sig i rastlösheten. Jag berättar i avsnittet att jag nu i vuxen ålder accepterat att jag är en rastlös själ. Det betyder inte att jag inte vilar, det gör jag också, massor. Från kl 16 och framåt hittar ni mig i pyjamas i soffan, då har jag checkat ut. Men jag vilar inte när jag borde eller för att andra gör det. En lyssnare undrade hur jag upptäckt detta och om jag lärt mig av någon eller varifrån allt kommer, och då började jag fundera. För det kanske finns fler som jag där ute som är rastlösa själar?Jag har alltid skämts för det och aktivt försökt stoppa mitt rastlösa beteende. Idag ska man njuta av stunden och göra saker med eftertanke. Ta det lugnt, landa, stanna upp och göra en sak i taget tills det är klart. Att vara rastlös är ett tecken på en svaghet eller ett flyktbeteende. Något är fel. Jag vill inte vara en flyende svagis så jag har snällt suttit still när jag borde eller när andra behöver. Men så hände det något för ett år sedan som gjorde att jag slutade. Jag började lyssna inåt och på mina egna behov. Med det mesta. Jag började öva aktivt på att inte granska eller döma mina instinkter utan istället följa med och lyssna till dom. När jag nu helt och fullt embraceat min rastlöshet ser jag tydligt att det är ett släktdrag som både min farmor och pappa har. Det sitts inte still en sekund i onödan, alltid är det på väg till nåt. Att rastlöshet stressar andra struntar jag i numera. För jag kan inte alltid anpassa mina behov efter andras. Det är skillnad på att avkräva andra sina egna behov, precis som det är åt andra hållet. Så jag har mitt eget tempo och så har Pontus och Lynn sitt. Jag kommer alltid vara jag, bättre att jag är det utan att kritisera mina instinkter. Jag blir en härligare människa om jag lyssnar inåt, för då är det lättare att se andras behov och andras personligheter.Nu är jag snart 40 år och en av de största lärdomarna med åldern är hur vackert det är med olika personlighetstyper och att de får vara just så olika. Min bästa vän är tvärt emot mig mycket mer road av att sitta still och samtala, stanna länge och göra saker i sin egen takt. Älskar att hon är sån. Pontus och jag har inte samma tempo, därför gör jag flera saker mellan det vi gör tillsammans. Att börja lyssna inåt och följa den rösten okritiskt är det bästa jag gjort sen cellprov och glida fram till Pontus på Spy bar. Det är rent utav livsomvälvande. För att om och om igen gå emot sina behov och instinkter är att hela tiden säga nej till sig själv. Det är klart man blir nedstämd. Att istället lära sig mer om vem man är och vad man behöver för att må bra, det är att ta vuxet ansvar gentemot sig själv. Den läxan har jag lärt mig den hårda vägen.Tack att ni lyssnar och läser! Är ni inåtkännande eller lyssnar ni för noga på den kritiska rösten som bedömer er instinkt? Hur upplever ni att ni utvecklats med åldern? Kram!
