God morgon från Gotlandshuset! Jag sitter och skriver i soffan och det känns lite som sommar, därav de extra somriga bilderna jag pyntar bloggen med. Den här våren har varit oändligt lång. Eller var det vintern? Allt blandas samman i minnet. Det är så mycket som hänt sen i januari, ett år av förändring och nyheter. Men en sak som är säker är att det känns exakt likadant när vi är här i huset på ön. Jag vaknar av solljus och fågelkvitter. Lynns steg i trappan och sen går vi upp tillsammans och Lynn sätter på en film. Jag ber honom att sänka så Pontus kan sova vidare. Det doftar sommar men det är fortfarande långt till syrenen slår ut. Marken är grön men träden ganska kala. Det doftar rent och av målarfärg. Vi började måla punschverandan igår. Det är alltid något projekt som är igång. Nu så här sju år in klarar sig huset ganska bra men så fort man tänker att det är dags att vila och njuta så ser man en sida av huset som saknar puts eller en trälist som ramlat ner av vinterns stormar. Varje vår när vi kommer hit letar vi efter något som gått sönder. Men huset står stadigt. Det är jag som är vinglig.Sen i januari har så mycket hänt. Pontus summerade det härom dagen. Tänk att vi både sålt och köpt lägenhet äntligen. Jag tänker på kostymjobbet som är nytt för mig och även på ett annat jobb jag fortfarande väntar besked på. Jag visste inte ens att jag verkligen ville ha det förrän jag började vänta. Men så är det ju ofta. Det är i tomheten man inser vad man verkligen känner. Det är när dagarna rullar på som vanligt som man får vila från självanalys. Den här våren har jag blivit färdigbehandlad från min sjukdom och det är ju också en milstolpe. Inga fler återbesök hos läkaren, ingen mer oro för återfall. Jag är frisk och det är det viktigaste. En annan fantastisk sak har hänt den här våren också som jag tänker på en del. För på den första varma promenaden runt Djurgården berättade min bror Sigge att han och Anna ska bli föräldrar i höst och att det kommer en liten bebis i oktober. Det är så himla fantastiskt och roligt. Jag längtar efter att få skämma bort den, fira jul tillsammans med paket till fler och älska ännu ett barn. Så som jag älskar Sigge och Anna. Det känns som att det är långt kvar till sommaren men här i vardagsrummet doftar det av pion och vattenmelon, som vi glömde kvar igår efter middagen. Flugorna väntar på sig men kossorna har äntligen fått komma ut på vårbete, och jag också.
