Jag har aldrig riktigt gillat att vara ensam. Till för bara några år sedan tyckte jag till och med att det kunde vara jobbigt och lite läskigt. Mina egna andetag, mitt hjärtas slag, bara jag och jag.Men ju äldre jag blir, ju mer jag varit med om och ju mer insikt jag får om livets förgänglighet så njuter jag faktiskt av att vara själv.Jag har ju ingen stor bullrig familj att ta pauser ifrån. Mina killar är så lika. De älskar att vara i sina egna världar, pyssla med sitt. Vårt hem är inte bråkigt eller högljutt, dagarna flyter på utan större stress eller oreda. En morgon kan vara lite rörig, med läxor och idrottskläder, innebandygrejer och logistik, men det är verkligen inget som tär på mig. Jag njuter av att få vara i samanhang, älskar att vardagarna har sin rytm. Men numera njuter jag också av när det är tyst, bara jag och min huvud som sällskap.Ensamtid är ett begrepp som använts flitigt de senaste åren. Jag gissar att det kommer från att kvinnor mitt i livet förväntas vara perfekta mammor, fruar, kollegor, vänner och hemmafixare. Man ska vara excellent på alla plan. Jag personligen njuter av att städa och hålla det rent och snyggt runt mig för det är först då jag slappnar av på riktigt. Jag brukar säga att det är klurigt att svabba innan man dammsugit och det är en devis jag lever med i det mesta. Finns det något som gnager behöver jag lösa det innan jag kan sova gott. Det är just därför jag njuter av att vara själv numera. Inget gnager. Om jag kan vara i mitt eget sällskap och njuta betyder det att jag bär på en renhet inom mig, saker är uppklarade, det finns inget stort som stör. Det är en lyx att trivas i sitt eget sällskap, när tankarna är snälla och mjuka. Att tvingas höra sina tankar när man är orolig är tortyr. Då gäller det bara att ta kvart för kvart, dag för dag. Numera tycker jag mycket om att göra det trevligt och mysigt för mig själv. Efter min hälsoresa, både fysiskt och psykiskt, för några år sedan är jag mycket mera hård med att ta den tid och plats i livet jag behöver för att må bra. Man kan kalla det egentid, men det är ett helt vanligt liv. Man finns ju lika mycket för sig själv när man är ensam som när man är med flera. När jag är själv tycker jag om att planera en god måltid och äta den sittandes på golvet vid mitt soffbord. Jag är uppvuxen med att sitta på golvet. Vi låg alltid framför teven när jag var liten. Sigge, pappa och jag. Där var vi i vår lilla bubbla och lika gamla på något vis. Att vara på golvet är det tryggaste jag vet. När vi är med vänner hemma väljer jag ibland golvet före en stol när vi umgås i ett vardagsrum, då vet jag att jag har det trevligt. Det är ett tecken på det.När jag kommer hem tar jag alltid av mig strumporna. Jag tycker det känns så skönt att vara barfota och är det helst året runt. Oavsett hur kallt det är, mina fötter är nästan alltid varma. Min mamma har tvärt emot mitt trygghetsmönster och har därför med sig tofflor nästan vart hon än går. När jag kommer hem vill jag också gärna byta om. Ta av mig obekväma kläder, bh och istället sätta på mig en mjuk klänning. Jag har haft samma klänning i flera år. Tills den blev för sliten och jag köpte en likadan i bättre skick på Sellpy. Jag tycker om att gå långa promenader. Titta på naturen, se långt och vara bortkopplad från allt. Det ironiska med det är att jag ofta får massa idéer och sköna tankar när jag går. Jag måste stanna och skriva ner. Jag tycker också om att skriva. När känslorna ligger i fingertopparna, då får absolut ingen störa. Allt kan pågå ute i världen men om orden inte omedelbart kommer ut i text försvinner de för evigt. Det flödet är underbart, helt utan korrigering eller bedömning. Det är egentid för mig.Vad gör ni när ni är ensamma? Vad har ni för trygghetsmönster? Det vore så mysigt att lära känna er bättre! Puss.
