God morgon! Det är tidig morgon och jag sitter i mitt kök. Det tog ett tag att slå sig ner här vid bordet, jag har en sån oerhörd lust att göra varje rum trevligt innan jag landar nuförtiden. Jag tror att det är en kärlekshandling till lägenheten. Som de där första månaderna i en relation när allt är filmiskt. Jag tänder sex olika ljus och dimmrar upp den lilla lampan i fönstret, gör en kopp te och plockar in det sista från diskbänken och ställer i diskmaskinen, sen slår jag mig ner här och känner mig redo för att knöla upp pappret som är livet och se vad det står. Gå från punkt ett till punkt två och så vidare nedåt i livslistan..På första punkten står det alltid något om familjen. Lynn. Hur han har det i skolan och hur han mår. Det är en resa att ha barn för varje ålder är en helt ny del av ens föräldraskap som visar sig. När man har ett litet barn är det så svårt att föreställa sig en hel person som går runt och gör sina grejer och klarar sig alldeles själv. Pontus skickade mig ett klipp från när Lynn var väldigt liten och jag såg nästan en annan människa där. Det var Lynn 1, nu är han Lynn 2, en annan person. Det känns lite sorgligt att han aldrig kommer vara den där lilla som skrynklar sitt ansikte och sina fingrar mot en när han är glad och inte än lärt sig hur man visar lycka på andra sätt än att säga sina didldidl extra fort, men jag vet också såklart att det är som det ska. Man får sörja den lilla personen och glädjas åt den stora. Härom dagen hämtade jag efter skolan och istället för att gå direkt hem så tog vi en omväg och jag hann fråga lite mer om skolan och han var på humör att svara. Han undrade saker om att vara en familj ur en vuxens synvinkel och jag insåg hur glad jag blev att han var nyfiken på hur vi tänkte med olika saker, det var något helt nytt. Sen berättade han om klassen och dynamiken och pratade på ett sätt som kändes som att det hänt någonting. Den egna världen utvecklar honom. Det var iallafall en helt underbar stund och jag kände mig så fylld av vilsam trygghet och samtidigt uppskruvad lycka när vi kom hem och började med vårt. Laga middag, titta på film, allt det vanliga. Fast det kändes närmare..På punkt två står världen och allt som händer runtomkring. Det känns så hopplöst ibland att inte veta vad man kan göra. Det hade varit fint att se USA få sin första kvinnliga president. Även om det inte är mitt land så är det ju vår värld. Jag gör vad jag kan från min plats, blir världsförälder hos Unicef så iallafall något kommer från mig varje månad och hamnar i händerna på de som vet vad som behövs. Det känns så viktigt, speciellt nu när vi närmar oss juletid, att sprida den omtanke man kan och lägga fokus på de som gör gott i världen..På punkt tre står jag själv. Hur jag mår. Jag tänker ju på det en del. Inte navelskådande eller överanalyserande, det är jag klar med, men lite svepande för att se om de saker jag tar mig för påverkar mig på olika sätt. Hur tänker jag med jobbet, är det lagom mycket eller är jag för stressad? Jag har en liten känsla om att omprioritera nästa år, kanske jobba mindre med vissa saker och mer med andra. Att vara frilans handlar så mycket om att hitta sin egen balans. Tretton år efter att jag startade mitt bolag letar jag fortfarande efter den perfekta. Men så rör sig min bransch i samma takt som jag och inte alltid åt samma håll, så att fundera lite kring hur och vad man ska göra för att det ska bli så bra som möjligt är inte så dumt ändå. Det brukar bli så när året närmar sig sitt slut. Blicken söker sig bakåt för att få styrsel på framtiden. Jag tänker på träningen också. Den är så viktig för mig. Måste träna mycket även om jag känner mig trött. Sömnen, maten, ritualerna hemma. Allt påverkar. Det är snart mitten på november och det känns som att tiden rusar förbi. Jag tänder små ljus och knölar upp pappret som är tankarna i mitt kök innan de andra vaknar. Innan allt börjar. Slätar ut med handen och läser. Viker ihop och börjar dagen. Hoppas ni får en fin vecka, med omvägar och tända ljus. Puss. 💌
