God morgon! Hur mår ni? Jag har haft två riktiga skruttdagar och kände imorse när jag vaknade att det håller på att släppa, så himla skönt. Det kanske är pms, för det finns egentligen ingenting att vara deppig för. Men så fungerar väl psyket och hormonerna, de gör vad de känner för och lyssnar inte alltid på hjärnan och vad som är rimligt. Egentligen älskar jag den här tiden. Stockholm slår ut. Hösten är som våren på det sättet, den vaknar sakta med en liten kastanj på vägen, ett litet löv och så poff kommer allt på en gång. Vackrast i hela stan är nog Hagaparken. Kanske måste jag dit inom kort. Jag minns oktober 2015 när vi åkte dit och det bara var Pontus och jag som visste att vi skulle bli föräldrar. Det är så få stunder i livet som man bär på en hemlighet och gör det nästan själv, de stunderna får man värna om. Jag är ivrig och vill gärna berätta saker som gör mig glad, men övar på att behålla för mig själv en stund. Det bygger en stark egen inre värld tänker jag mig. Igår satt vi runt köksbordet med Lynn och hans kompis som var hemma hos oss och det var så mysigt. Två tokiga 9-åriga killar som berättar historier och vevar med armarna. Att lyssna på dom är som att ha en show. Vi hade inte så mycket kompisar hemma när jag växte upp om jag minns rätt. Jag undrar verkligen varför, det är ju så kul! Kanske ville mina föräldrar värna om sin egen inre värld lite mer än många andra. Så är det väl när man är konstnär. Idag ska jag göra lilla körprovet och det känns pirrigt. Man simulerar en uppkörning med en annan bil och körskolelärare. Det är make or brake då tydligen, det är efter det man vet lite mer om hur ens körning är. Igår var jag på dubbellektion på landsvägen och jag insåg att det var första gången jag körde på en sån väg någonsin. Det är så många första när man lär sig köra bil, på liv och död. En högersväng kan man alltid göra hör jag i mitt huvud, och i en vänstersväng kommer faran bakifrån. Håll uppsikt fram, bak, fram, bak, sakta in, bromsa in, har du de bakom med dig? och vad har du framför dig? och så beslutet. Köra eller avbryta vänstersvängen. Att köra bil har så många likheter med livet i övrigt. Det puttrar på, man samspelar med resten och vips står man inför en trafikerad vänstersväng på landsväg och måste ta beslutet. Åka eller inte åka. Och så åker man. Jag fick en bild igår från Cupboards & Goods om att våra badrumsgrejer kommit. Handfat, blandare och badkarsblandare. Jag kände ett litet pirr när jag fick se bilden på den stora lådan. Nu är golven beställda till nedervåningen och det mesta är på banan. Jag känner hur Gotland närmar sig. Grusvägen som leder till en grusväg som leder till en mindre grusväg där vi bor. Våra grannar som bjudit in till stor midsommarfest redan och havet som hägrar. Kossorna som ligger och vilar vid vattenbrynet. Vinden som viner i håret. Jag känner hur Gotland närmar sig. Hur jag tar bilen en torsdag, åker färjan, åker grusvägen och sen tänder en brasa och är ensam i vinden. Ensam med kossorna och åkrarna. Hämtar Pontus och Lynn på fredagseftermiddagen och börjar något annat med dom. En egen inre värld och sen mina killar, min show. Jag ska bara lära mig svänga vänster först.
