Det är något oerhört somrigt att vakna femtielva gånger innan klockan sex av en envis fluga som på alla vis vill hitta in under täcket. Men som vanligt är det tidiga uppvaket ett lackmusprov på det egentliga måendet. Under dagen kan jag hålla igång och intala mig själv tusen olika saker, men det är under den där första skälvande halvtimmen på morgonen som allt visar sig. Hur det egentligen ligger till. Jag tänker en del på tid, ålder och döden nu. Jag vet varför det är så, det är Oma. Min farmor har varit en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Precis innan sommaren gick hon bort och jag tänker på henne så fort hjärnan får en stunds vila. Hon sa hela livet att vi var lika, men det var enbart på ytan. Hon hade varit med om saker i sitt liv som jag inte kunde förstå, knappt fortfarande kan greppa, och det finns oceaner mellan oss på grund av det. Jag tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är som fick växa upp som jag gjorde. Med två syskon, snälla föräldrar som gjorde det allra bästa av de verktyg de hade och som skapade en trygg uppväxt för oss. Självklart fanns det saker jag hade önskat mer av, känslomässiga framför allt, men de har jag ordnat med själv nu när jag är vuxen. Min farmor växte upp i Freepsum, Ostfriesland och hade bara ett minne av sin pappa som hon ofta återkom till. Han dog i kriget när hon var liten. Hon pratade inte så ofta om hur det var att växa upp i krig men jag minns en gång när min kompis Sofie och jag skulle skriva ett skolarbete i femman och valde att berätta hennes historia. I en hel dag satt vi där med våra randiga anteckningsblock och skrev ner vad Oma berättade. Om brandbombningarna i Dresden, om dagboken hon förlorade på den långa vägen hon fick gå från Emden genom Tyskland för att hitta en trygg plats och som sen mystiskt när hon var vuxen hittade tillbaka till henne igen och som var hennes mest älskade ägodel för vänner som dog redan som barn i kriget hade skrivit i den. Om att stjäla kol ur tågvagnarna, om klänningarna hon drömde om sen när allt var över, om vad hon såg och aldrig kunde få bort från näthinnan, om ärren på benen från strumporna som fryst fast. När Oma kom till Sverige som 19-åring kunde hon inte språket och började jobba som barnflicka och blev fort gravid med en av fäderna till barnen hon passade. Med en bebis på armen fick hon fly och söktes av polis för utvisning. Filten hon gjorde på mödrahemmet hon bodde på gav hon till mig när jag fött Lynn. Jag tror pappa är väldigt färgad av att ha vuxit upp med en mamma med så mycket historia och känslor som bor djupt där inne. Jag förstår nu varför hon klädde upp mig i hennes gamla kläder när jag var liten och bodde över, varför hon tog mig till frisören och klippte en raffig frisyr utan att fråga mamma och tog hål i öronen på mig, varför hon ofta hade tårar i ögonen när hon tittade på mig. Hon kunde väl se sig själv i mig, fast allt det hon aldrig fick möjlighet till. En av de finaste sakerna med att tiden går och livets oundvikliga sker är att de saker som en person lämnat efter till en blir tydliga. Jag fick så mycket av min farmor. Jag fick se en kvinna gråta av skönhet, skratta åt sig själv, hon tog mig på opera och balett redan som liten och lärde mig om hur man njuter av mat. Ingenting var självklart, allt var njutbart. Hon kompletterade min uppväxt som präglades av att allt skulle vara så normalt och vardagligt som möjligt. Mina föräldrar jobbade inom kulturen, men det var alltid deras grej, deras värld. Vi barn tillhörde en annan. Oma däremot, hon ville ge oss allt hon kände, och för det är jag evigt tacksam.
