I lördags morse gick jag till den här terminens sista Hot power pilates-pass. Allt känns lite extra rituellt när det är sista gången på ett tag. Väl hemma igen satte jag på mig en blus som jag köpte på Zara för kanske 12 år sedan och en ny klänning från Stories som jag gillar mycket. Jag tycker att den här förklädes-stilen är så fin och tänker ofta på en tjej som besökte min ateljé för några år sedan som hade en otrolig outfit. Knyt i ryggen gillar man ju. Vi drog ner till Slussen som öppnat upp en ny del av bygget. Vi kikade ut över vattentorget och premiärgick den nya trappan ner. Sen drog vi till Moderna museet, åt lunch på Café Blom och kikade på de olika utställningarna. Normal familj! Mike Kelley var väldigt bra. Vad olika de kommer bli när Lynn växer upp! Sen gick vi på teckningsutställningen. Min favorit var det här pyttiga Rembrandt-självporträttet i ovanlig och fin ram. På eftermiddagen gick jag för att handla på Aptiten (kokosyoghurten helt slut, attans!) och upptäckte då att antikaffären Wigerdals värld stänger. Så tråkigt! Som tur var berättade ägaren att Domino antik kommer öppna i lokalen, så man inte behöver oroa sig för ännu en cafékedja. Är man så gammal nu? Eller är det bara common decency att tycka att det behöver finnas lite antikaffärer på hörnen på söder? När jag kom hem fick jag reda på att det brann på Konstakademin och pratade med mamma om det i telefon medan jag promenerade mot Måsen där jag skulle äta middag med Tove. Det var så snurrigt. Min instinkt sa åt mig att rusa till byggnaden men allt var avspärrat och det fanns ingenting för mig att göra förutom att vänta på besked och sitta här och prata med Tove om allt medan helikoptrarna snurrade över våra huvuden. Lova kom förbi. och sen gick jag hem tidigt för att försöka förstå hur jag ska göra om det hänt något med klänningarna. Dagen efter fortsatte livet som vanligt medan jag gick runt med en klump i magen av oro. Jag skrev det här inlägget och väntade på besked om hur det gått med allt. Lynn skulle ha kalas så det var bara att bita ihop och köra på. Det är verkligen en lärdom i föräldraskapet som kommer krypande. När ens barn är litet kan man vara sig själv i hela sitt register, men ju äldre barnet blir desto mer vill man ge en normal och trygg värld runt om och får lära sig justera sina egna känslor och reaktioner. Ett planerat kalas måste fortsätta även om man lever oviss om ens verksamhet finns kvar. Jag dukade upp för fika men skyddade allt från sugna fåglar. Innan Lynns kompisar skulle dyka upp hade vi som vanligt bjudit in några ur familjen som inte är med sen på Lynns riktiga födelsedag. En morfar tex. Till kalaset hade vi olika stationer i trädgården med IQ-pussel och Rubiks kub, målerigrejer och annat man kan tänkas vilja hitta på. Pontus gömde skatter i träden och sen skulle vi ha dansstopp och fiskdamm. och fika vid honungsrosen. Bärtallrik, det godaste i juni. Anna, Sigge och Maje kom. Gull-unge! Fler från familjen. Vi drack kaffe och Lynn fick presenter. Sen fick jag ett sms om att vi nu kunde få åka till Konstakademin och titta in i våra ateljéer. Mamma och jag hoppade in i pappas bil så åkte vi dit alla tre. Mitt hjärta bultade såklart, hoppas hoppas. Sen steg jag in. Där inne hängde de, vita och till synes orörda. När jag borrade in näsan mellan de tätt packade klänningarna kände jag inget annat än den vanliga dammiga doften av vintageklänninngar. Min tryggaste doft, speciellt nu. På söndagskvällen sjönk jag ner i ett bad och så var den dramatiska helgen över. Underbart att det gick så bra. Hoppas också Lynn blev nöjd med sitt kalas. ❤️
