Hej och god morgon! Det blev ju en diskussion härom dagen när jag visade bilder från före och efter mitt brow lift. Det hade jag ingen aning om, att det skulle röra runt i grytan med lite ögonbryn. Men just därför är det ju spännande och kanske viktigt att bena ut varför det är just så? Nästan allt jag gör är infall. Så funkar jag helt enkelt. Gifta mig, förälska mig i en ny vän eller lägenhet, komma på idéer till mitt jobb, spontana middagar eller möblera om hemma. Infall är min typ av energi, den kommer stötvis. I min och Pontus relation är jag den som driver framåt och han är den som är mer försiktig. Det är en dynamik som funkar bra för oss. Hade den ena varit utan den andra hade det antagligen hänt för mycket eller för lite. Nu rör vi oss fram och vilar i lagom takt, tycker jag. Så att fixa brynen var som det mesta i mitt liv ett infall. Inget jag gått och tänkt på länge, funderat över och stött och blött. Jag älskar känslan av att komma på något som ger ett pirr och så gå efter det. Följa pirret. Jag vågar göra det i de flesta fallen det dyker upp eftersom jag också litar på mig själv och att jag är en person som trivs i trygghet. Jag är inte destruktiv med mina beslut och jag gör inte saker som kommer som infall om de påverkar massa andra personer. Det gäller bara mig. Kicken av att känna något för en stund och veta att jag är i kontroll över mitt liv.Mina vänner och de jag har runt mig är väldigt olika. Jag har vänner, som många jobbar inom min bransch eller kanske mode och reklam, som inte ser något konstigt i att använda botox, göra större skönhetsingrepp, lägga tid och pengar på salong ofta för att det får dom att må bra. Men jag har också vänner som aldrig skulle lägga en minut på att fixa till fina linjer i ansiktet. De älskar att klä upp sig, smycken och fina grejer såklart men det finns tillfällen för det. Jag dömer ingen av dessa grupper. Alla får väl vara precis som de är tänker jag. Jag har alltid sett mig själv som en person som är slarvig, har fula naglar och hål i strumpbyxorna, kluvna toppar och missmatchade outfits men det gör mig inget. Jag har en mamma som är likadan så för mig är det trygghet och något jag älskar. Jag mår bra när andra är så för då kan jag slappna av. Men jag mår också bra av att prata om fina saker, hur man kan förändra med små medel och älskar pirret. Ibland funderar jag på varför jag skriver inlägg som dessa men landar i att det handlar om att jag vill bli förstådd och ärligt bedömd. Jag känner ibland att jag blir ihopklumpade med andra och avpersonlighetifierad (?) för att det ska vara lättare att döma och säga att jag gör fel. Det är så tråkigt eftersom jag till 100% är en egen person och val jag gör finns där pga min personlighet, värderingar och längtan. Med det sagt så uppskattar jag verkligen diskussioner om utseendefixering i samhället och hur svårt det är att bli äldre. Hur pandemin gjort att vi tittar på oss själva mer än någonsin i spegeln, bedömer och granskar. Jag har inget problem med att bli äldre, jag är så himla glad för att jag får bli det helt ärligt. Jag har aldrig gjort botox, något skönhetsingrepp och vet inte om jag kommer göra det. Jag tror jag är för rädd för att bli opererad igen. För rädd för mina egna känslor. Jag är nog dessutom färgad av min egen uppväxt. Det som inte smälter in är ju det som är bra! Det har jag lärt mig. Ett samtal som ofta dyker upp i dessa sammanhang är att vi borde njuta av hur vi ser ut nu för sen när vi blir äldre tittar vi tillbaka på bilder av oss själva och tänker varför förstod jag inte då hur fin jag var? Och det är såklart sant. Men jag kan också titta tillbaka på bilder och tänka, vad skönt att åldras så jag förstår vad jag passar i, vad som klär min kropp och hur jag ska sminka mig, ha håret osv. Ju äldre man blir desto bekvämare kanske man blir i sig själv ändå?Känner ni er stressade av skönhetshetsen som finns nu? Att ni inte duger som ni är och borde fixa det ena och det andra? Är det för att man lägger ihop vad alla gör? Mina ögonbryn tillsammans med någon annans nya platta mage ihop med någon tredjes bröstlyft? Jag tittar på mina vänner, både de som fixar grejer de känner för och de som aldrig skulle göra det och ler. Det är ju dom jag vill tänka på när jag tänker på kvinnor i min ålder. De finns i alla former och typer. Åldrar och personligheter. De är mina förebilder. Det vore fint att höra era tankar om detta. Själv är jag otroligt tacksam över att bli gammal, men kommer fortsätta leta efter sätt att få det att kännas inuti. Som att fixa till brynen, klippa håret nästa vecka, kanske drömma om att flytta någon gång i framtiden och undrar hur det känns i livet då? Vilka känslor finns kvar där ute? puss
