God morgon på denna novemberfredag! Hur mår ni? Ska vi prata lite om livet just nu? Jag lunkar på i vad som känns som början på vinter-blues. Ingen allvarligt men lyckoruset från i somras har alldeles säkert lagt sig och vardagslunken trillan in. Jag tror det är att nystartskänslan är borta och nu, speciellt i jobbet, handlar allt bara om att hålla i, lösa problem och göra alla nöjda. Jag försöker att inte bli för stressad för så ska ju ett jobb vara. Ibland är mitt en dans på rosor och så kommer en liten period som är kämpigare och då är det extra viktigt att tänka på att allt inte är för evigt och att allt kan förändra sig. Jag brukar ju ofta fundera på framtiden, det vet ni ju, det är verkligen mitt största lyckopiller. Tänk att man har så himla mycket framtid kvar och allt roligt, svårt och utmanande som kan hända i den! Tanken på framtidens möjligheter gör mig modigare. Jag pratade med två kompisar om detta på en middag härom dagen och vi landade också i att precis som möjlighjeter gör en modigare så gör bekräftelse folk snällare. Har ni tänkt på det? Vad som händer när man bannar, rättar och försöker styra om med kraft? Sällan kommer något gott ur det. Men bekräftelse och extra kärlek, till de man vill ha kvar i sitt liv stort eller smått, leder snarare till förbättringar av både relationen och personen. Jag vet och känner det mycket starkt iallafall, tex i vänskaper. Om jag inte känner mig sedd och oroar mig, får jag bara lite extra känslomässig bekräftelse så är jag din. Då behöver jag inget mer och kan låta dig flyga fritt. Så istället för att se skav eller problem som något som behöver rättas till eller bestraffas, ge mer kärlek så försvinner problemet nästan jämt. Underbart ju. Detta handlar alltså inte om Margaux, fastän man kanske tror att allt gör det just nu och att hon är den enda i Sverige som gjort något fel senaste tiden. Nej det är en helt annan diskussion och där tänker jag mer på alla som kommer undan med skit bakom ridån av mediaklick och förfasande. En annan grej vi måste prata om är Bachelor. Så håll i er för spoilers nu om ni inte sett klart och hoppa ner till nästa stycke om ni vill fortsätta läsa men se hur allt slutade senare. Jag tycker den här säsongen fått ovanligt mycket skit och håller inte alls med. Kanske älskar jag alltid Bachelor (ogillar däremot Bachelorette och utländska Bachelor starkt, klarar liksom inte av killar i grupp eller amerikanska slemmiga killar) och är därför tacksam för vad jag får. Som vanligt är det bäst och mest spännande i mitten, och i år gjorde säsongen mig inte besviken med det otroliga kärleksparet Sia och Isa. Fint att de heter samma sak! <3 Man ser verkligen hur dom är seriösa i sin kärlek och att de funkar hemma. Det är något med hur de pratar med varandra. När man är förälskade får man ett töntigt språk, man släpper artighet och blir som barn. Det såg man redan på deras första singeldejt. All respekt till Sia som valde att avsluta tidigare och hänga med Isa själv på Kreta, det gjorde ju även att playern Christian kom in med massa energi och kraft som Christoffer inte hade i sig att ge, fantastisk casting där. I alla fall så var det mest rörande och mänskliga med den här säsongen Simone och Sias relation. Den drabbade verkligen mig och jag ömsom kände så himla mycket med henne och ömsom irriterade mig på henne. Alltså, hon är mänsklig. Att se henne vara bitsk mot honom i TAA och sen smälta helt när hon ser Sia och Isas kärlek idag gjorde ont i hjärtat på det finaste av sätt. Jag tänker också på hur lyxigt det är med ett tyv-program där man verkligen får lära känna personligheter. Emma, så tydlig person, Lucy också, lurigare än Emma tycker jag. Att Christian valde Anna förvånade mig inte. Tycker ofta killarna väljer girl next door-tjejen. Där hade Johanna rätt, hon är för mycket känslorna utåt för att inte skrämmas. Fastän jag tror att de i längden hade passat bättre. Någon måste vara dödskär i början av en relation för att den ska orkas dra framåt. Men Alicia och Christoffer, vad hände där? Hon hintade ju om att hon fått reda på något om honom i TAA och det är man ju nyfiken på. Nu är det bara att vänta ett till år på nästa säsong. Tills dess tittar jag på nya säsongerna av Crown, White lotus och mitt favoritmatprogram för tillfället Flavorful Origins på Netflix. Har ni sett? Så himla mysigt, rekommenderar.Nu ska jag snart runda av, men vill bara säga åh vad jag är tacksam att jag har er och kan skriva av mig så här på morgonkvisten. Vem skulle orka prata med mig klockan 6? Idag är det ju fredag och igår kom Lynn hem från skolan med en framtand tappad och den andra framtanden lös. Jag blev så glad för ni vet ju hur jag oroar mig att han inte ska ha något tandandlag eftersom både jag, min syster och även på Pontus sida finns det gener för mjölktänder utan vuxentänder under. Men så kommer framtänderna iallafall och de känns ju viktiga, hehe. Idag ska jag pp möten och ha provningar. När dagen är slut firar jag att vi klarade oss igenom även denna novembervecka med en aw och sen middag för min gudson. Jag har köpt en surfbil i trä och balaklava till honom på min favoritbarnaffär i Gamla stan, Seewing for seeds, hoppas han gillar dom. Nu ska jag smyga tillbaka ner i sängen och snusa Lynn i nacken, låta Nikita studsa runt i sängen av ren lycka att det även denna dag blev en ny dag och sen, snart, är det helg. Då hörs vi om annat, tex hur första höstdagarna tillbaka i stan sett ut. Puss!
