God morgon från ett extra kyligt, flugfyllt och fridfullt hus på sydöstra delen av Gotland! Nu är vi äntligen här för hela lovet. Vad säger ni förresten? Höstlov, läslov, novemberlov? Eller kanske potatislov? Det är spännande hur loven får en ny innebörd så fort man får skolbarn. Nu känns de heliga och speciella, som en gyllene vecka som infinner sig där man kan vara med varandra dygnet runt istället för någon trött timma vid köksbordet före och efter arbetsdagen. Men det är slitigt också såklart. Igår dammsög jag upp kanske en miljon flugor? Alltid är det något som gömmer sig i hörnen och det är svårt att få rent. Det tar ett tag att få varmt. Trädgården tar jag tag i senare. Förutom flugfest finns det också noventmys, eld i brasan och mjuka tofflor. Utanför fönstret ligger dimman tung och jag funderar på om jag ska smita ut på en promenad med Nikita innan Lynn och Pontus vaknar. En ritual jag absolut inte har i stan. Där skulle det vara ett rejält krafttag att gå ut före frukost, men här är det lätt. Jag bara öppnar dörren och går ut. Vi var hemma hos våra vänner Viktor och Siri i helgen och de har flyttat från lägenhet i stan till hus utanför. Det verkar så mysigt och huset är helt underbart, men jag vet inte om jag skulle klara att bo i fridfullheten på heltid? Många frågar ju mig varför vi inte flyttar hit och det har liksom aldrig slagit mig. Vad ska man göra om man inte har någonting att länga efter? Det är ju hälften av min hjärna. Fast planer och projekt är ju andra halvan och det finns det gott om i ett hus. I veckan ska vi plantera alla lökar till våren, räfsa upp löv, klippa ner buskar och jag ska måla om sovrummet ännu en gång, trot eller ej. Här i Gotlandshuset känns allt så lätt. I lördags när vi tog färjan hängde ångesten över mig och jag oroade mig för allt som jag gör när jag har ångest. Oftast är det att liksom hela mitt jobb ska försvinna. Odramatisk much? Men igår när jag vaknade i detta kalla huset kände jag mig på banan igen. Jag bakade syltkakor så vi ska ha hela veckan, lyssna på musik och nynnade. Det är nåt med naturen här som får mig att inse att jag inte är mitt jobb eller prestation. Eller att det inte behöver uppta hela tankeverksamheten iallafall. Det finns så mycket här att titta på, att känna in. Naturen tar över och jag är bara en liten plutt i ett kallt hus fullt med döda flugor som tänder ett ljus i mörkret. Värdsligt blir det.Nu tittar jag ut igen och diset börjar lägga sig, dags att gå ut i de prassliga nattfrostlöven, dra på sig en extra tjocktröja och dyka rakt ner i ledigheten. Mailen har fått autosvar. Imorgon börjar november, då får man smygstarta med allt som är härligt med vintern. Vi börjar med en playlist jag gjort till er, hoppas ni får en härlig vecka. Med eller utan döda flugor. Puss.
