God morgon! När jag skriver detta är det tidig fredag morgon, alltså igår, och jag passar på att sitta ner i soffan och få ner lite blandade tankar i ett inlägg innan helgen tar vid. Den här veckan har jag känt mig lite halvkrasslig så jag har stannat hemma och jobbat istället för att fara runt. Att vara hemma själv hela dagarna är verkligen ett test om man som jag är en social extrovert typ. Testet består i om man är på en bra plats eller inte. Jag har tyckt att det har varit väldigt skönt den här gången, kan inte minnas att jag njutit av mitt sällskap på det här sättet på länge, och undrar vad det beror på. Jag ser mig själv som en analytisk person och försöker ofta härleda varifrån en känsla kommer. Tyvärr är jag mycket sämre på att göra det, med mig själv, när det är dåligt. Då är tankarna grunda och analyslösa. Då handlar det rätt och slätt om att jag inte är en särskilt bra person, och jag har upptäckt det nu. Svaret på frågan om varför jag inte mår bra ligger alltid i att jag inte är tillräcklig på något sätt, oftast alla.Men nu när jag känner mig tillfreds med det mesta är det som att jag knappt kan tro det och måste söka efter svar. Hur kan det vara en sån stor skillnad? För något är det. Jag märker det i mängden kommentarer om att det "gnistrar i mina ögon". Som att livet är tillbaka efter år av en beslöjad sorg. Jag tror det är både enkelt och svårt, svaret. Det svåra är att efter många år av terapi så har insikter kommit sent. Jag har skrivit mer om det här. Vissa tunga insikter och acceptans tar helt enkelt år att komma till. Först år av terapi och sen år av vila och funderingar så lärdomarna kan sätta sig. Det enkla svaret är att jag bryr mycket mer om mig själv nu är tidigare. Tar hand om mig, sätter gränser för mig och bestämmer över mig själv. Bokar in saker jag tycker om och behöver för att må bra, tar för mig. Jag tränar och känner mig fin, så enkelt och skämmigt. Men sant. Någonting gör jag iallafall rätt, för belöningen kommer tre dagar hemma i min ensamhet. I att faktiskt kunna vila när jag behöver det. Nästa steg i analysen är varför det känns skämmigt att må bra. Men det lämnar jag till en annan gång.Idag fyller min pappa år. Han har bjudit in på middag och skriver så här i sitt sms:Hallå alla!! Imorgon 18.30 är ni välkomna. Kom gärna hyggligt i tid av vissa märkliga skäl. Klädsel fri.Vad kan dessa märkliga skäl vara? Något liveframträdande? Ska han berätta något? Min pappa är alltid full av överraskningar och man vet aldrig var man har honom. På ett härligt sätt. Det är som att hans hjärna fungerar annorlunda. Alltid kreativt lösningsorienterat. Som när han gaffatejpade fast våra overaller till stövlarna och vantarna när vi var små så inte snön skulle sippra in när vi lekte. På tal om snön så singlade den första riktiga snön ner här i Stockholm igår. Jag såg det utanför fönstret när jag låg i soffan och plöjde The Crown. Så himla fantastiska serie verkligen. Det jag gillar bäst är hur man pendlar mellan att älska och hata karaktärerna, så som riktiga människor. Så som man känner inför andra, och sig själv. Nu har Lynn vaknat och satt sig bredvid mig här i soffan. Jag ska gå upp och göra en matchalatte, koka ägg och sen ta honom till skolan. Imorgon börjar en överrasknings dejthelg för Pontus och mig. Lynn ska vara på kenneln och Pontus har förberett något jag inte vet. En helg av överraskningar väntar. Puss.
