Nu börjar våren på riktigt och med den en filosofisk, existentiell och kanske lite melankolisk tid. Man säger att det gör ont när knoppar brister och våren är verkligen en tid för det inre livet, tycker ni inte? Jag delar ju upp året i olika känslor och våren är definitivt en av de svårare perioderna att förstå sig på. Jag som gillar tydlighet och riktning blir frustrerad av känslan av att ha vinterkläder på morgonen, byta om till sommarkläder på eftermiddagen, varannan dag varmt, varannan dag kallt. Kan våren bestämma sig? Det finns otroliga krav på våren också. Den ska vara lycklig, efterlängtad, tacksam, sprittande. Det sista stora innan vilan, sommaren. Hösten däremot, ojojoj vilken härlig uppstartsfas! På hösten är jag en ja-sägare, modig och följsam. På våren funderar jag, tänker på framtiden och vem jag ska bli, vad jag ska göra. Man pratar om vådepressioner och att våren bär med sig så höga förväntningar. Kanske är det en del av mitt problem med den här årstiden. Men det stora, varför jag inte bara studsar fram på de nysopade gatorna, är känslan av spretighet. Under den långa vintern vet jag hur och vad jag ska göra. Jag vänder pannan ner i marken och kör, tittar inte upp utan bara gör mitt bästa och jobbar på. Dagarna ser lika ut, det är mörkt och kallt. Men nu när våren är här står jag med skakigare ben. Jag tog en långpromenad med min kompis Lizzie härom dagen och pratade. Vi gick runt en sjö och hann beta av alla sorters ämnen. Kanske är det en lösning på våren? Kommunikation? Det brukar ju lätta på saker, göra dom klarare. Just nu regnar det utanför fönstret. Värmen väntar på sig och kanske blir det ingen vår alls i år. Blir det någonsin det? Är inte våren bara vinterdagar med insprängda sommardagar som kommer tätare och vips är det sommar? Något efterlängtat som inte är som man tror. Hur bemästrar man våren? Sakta vakna till liv ur en snödriva, prata, promenera och drömma.
