Det är höst och jag tänker tillbaka på den långa sommaren vi hade på Gotland och hur gott den gjorde. På många sätt känner jag mig som en ny människa nu. Kanske är det terapin jag gått i genom åren som kickat in, eller så är det samtalen jag haft med vänner. Jag har släppt skölden och lyssnat, tagit in och gjort det som är läskigt. Kalibrerat om hjärnan.Hela förra hösten och vintern hade jag massa panikångestattacker. Jag har haft det sen 2012 ungefär, när mina föräldrar skiljde sig. Det var så skamligt eftersom jag var vuxen. Töntigt och barnsligt att som vuxen inte klara av en separation mellan föräldrar fick jag höra, från främlingar. Det handlade om hur mamma mådde och att jag behövde rädda henne. Om min pappa, kände vi ens varandra? Hur kan man göra så här mot familjen och sen ska alla låtsas som inget, äta middag ihop och vara vänner? Det går ju inte. Mamma är ledsen och jag måste rädda henne. Som mellanbarn har jag alltid tagit ansvar. I familjen och socialt. Jag vill hålla ihop flocken. Vill inte att någon ska vara ledsen och hatar konflikt. Vill allra helst aldrig bråka, men det blir ju lätt på bekostnad av mig själv. Efter ett gäng år av att låtsas som inget började jag få hugg i bröstet när jag såg min pappa på löpsedlarna hand i hand med sin nya tjej. Sen testade jag terapi och terapeuten sa att jag i schemat låg åt grandiositetshållet och det började växa ett starkt självhat inom mig. Jag är för fastklistrad till mina föräldrar, jag har inget jag, jag är en pinuppa i tv som ska pleasea alla och jag kan inte vara arg. Jag är dessutom ego. En cocktail av förvirrade känslor och tankar bubblade upp och panikångestattackerna började komma. Jag minns en gång när vi skulle på Gröna Lund och se en konsert och jag fick en sån svindlande tanke och känsla i bröstet av overklighet att jag var tvungen att bara ligga ner på marken. Paniken var för stark. Känslan av dödsångest sköljde över mig. Varför finns jag ens? Jag känner ju inte ens egna rena tankar, bara reaktioner på andras.Det har varit en lång resa, långsam och krokig, men numera lyssnar jag mycket mer på min inre röst. Jag vet att om jag inte följer den kommer hjärnan och kroppen att protestera. I vinstras hade jag mycket jobb och mycket oro. Tänk om Sofia lämnar mig nu och jag blir ensam och utan jobb? Är jag ens värdefull på egen hand? Är min blogg något att läsa? Är jag begåvad eller bara en symbol? I våras åt jag lunch med Caroline Ringskog och hon sa till mig att alltid bara lyssna på min ursprungsröst. Det är den som är rätt och guidande. Det känns så förvirrande att göra det när man hört hela sitt liv, i tidiga trauman och av terapeuter, att man är ego. Hur kan jag då lita på mig själv? När det snackas om mig på andra forum handlar det om både min osäkerhet och min självgodhet. Förvirringen. Det är tydligt att jag knappt är en människa. Då är det svårt att hitta styrning.En lång sommar kom. Jag fick vara i mitt eget, med min familj och hade mycket saker att se fram emot. Benämnde tankarna med vänner och vågade säga det som oroade mig. Smarta vänner gav analys och det var ju inte alls så farligt. En tanke kan komma och sen kan den gå vidare. Jag behöver inte sitta och ruva på den för att ta hand om den själv. Då kommer de andra rösterna och jag tappar min egen. Min kompis Lizzie har varit helt otrolig den senaste tiden. Sagt så smarta saker när vi promenerat och pratat i telefon. Det är fantastiskt och så lyxigt att ha vänner som vågar prata om det som är svårt, vågar ställa knepiga frågor och ställer en lite mot väggen. För jag har insett att jag inte klarar av tystnad eller sopa saker under mattan. Jag vill benämna. Men jag vill också gå vidare.Senaste tiden har jag slutat läsa saker om mig helt. Jag måste höra min egen inre röst. Jag har slutat ge mig in i debatter och är supernoga med att styra mitt eget narrativ. Jag bestämmer tex vad den här bloggen ska handla om. Vad vi ska diskutera i kommentarsfältet och vart vi är på väg här. Jag behöver inte vara en spelare på ett stort bräde och bolla mellan alla, jag styr. Att bli äldre är det skönaste som finns. Jag är så glad att mamma och pappa och Julia är en del av min familj nu, tillsammans med mina syskon och deras respektive. En lyxfamilj att vara i. Att jag får jobba med min bror på dagarna och att Sofia och jag har så roligt och förstår varandra alltid. Att få åka land och rike runt med henne och fira hårt arbete. Jag har fortfarande dippar, såklart. Livet är ett hav av vind och vågor. Ibland rids jag av dåligt samvete för det finns många vänner jag vill finnas där för mer än jag kanske kan. Och jag är osäker på hur de vill ha mig? Ska jag vara mer på? Räcker det att vara kärleksfull? Är jag ego nu igen som fokuserar på mig själv, hemsk som byter klädstil och tränar? Är det dumt? Men så tänker jag på det där med rösten igen. Jag måste ta ansvar för mig själv och lyssna på det. Mitt mående är så viktigt. Jag vill aldrig ligga på en kaj vid Gröna Lund igen och inte kunna kliva upp. Det går bara inte. Livet är för kort för det. Alla kommer inte tycka om mig, alla kommer inte hålla med mig. Det är fine. Jag kan inte hålla ihop alla. Men jag kan vara jag och göra det så bra och njutfullt som jag bara kan. Tillsammans med de jag älskar, som är så många olika brokiga personer. Nya och gamla. Och jag kan våga lyssna på svåra råd, våga förändra mig och säga ja till skitläskiga tokiga saker. För mina brallor sitter uppe. Jag är inte rädd. Jag är äldre nu.
