God morgon på er kära! Jag hade ett intressant samtal med mina vänner i helgen som jag tänkte att vi kunde prata vidare om. Det handlade om dopamin och hur olika vi är i jakten på det. Jag har inte riktigt tänkt på det så förut för jag tror att jag har förändrats. Det har kommit smygande. Tidigare i livet hade jag en otrolig längtan efter att känna. Att det som fanns runt mig skulle motsvara det som fanns inuti. Jag ville att hjärtat skulle rusa, jag ville se olika saker, skakas om och uppleva allt. Jag hade fomo och fyllde kalendern. Numera, jag vet inte om det är åldern eller att mitt minne är så dåligt att det bara är en kort period, så vill jag mycket hellre känna harmoni. Jag jagar känslan av att allt är som det ska, rutiner och mjukhet. Jag tycker att det är så skönt när lagom infinner sig och jag hör ju hur det låter - jag har blivit tråkig! Nästan lätt deprimerad? Eller bara gammal?Min personlighet har alltid varit färgstark. Jag har haft färgstarka kläder och ett knallrött hår. Jag har jagat upplevelser och känslor, velat att livet ska vara omvälvande helst varje dag och även fått lite skit för det. Du borde nöja dig Elsa! Vad är detta för jakt på mer? Vad är det du tror att du ska finna i slutet på regnbågen? Nu i livet är det enda jag vill att allt ska gå stadigt framåt och i lås. Jag vill gå på mina körlektioner och vara duktig, jag vill följa Lynns skolgång och livskurva, jag vill sakta fylla mina hem med mjuka saker och toner som gör att jag kan landa efter en hektisk dag. Jag vill absolut dansa och vara en del av otroligt spännande samtal, men inte på bekostnad av hur jag mår. Jag njuter av naturen och att vara med mig själv en stund, hålla kroppen igång och känna harmoni runt omkring mig. Jag behöver inte skakas om, jag vill helst inte det alls om jag ska vara ärlig. Kanske hände det något när jag blev mamma och sjuk. Kanske förknippar jag kaos med oro och sjukdom, farliga saker och oviss framtid. Kanske lärde jag mig om självkänsla i processen och insåg vad det är jag faktiskt behöver för att må bra. Inte stora penseldrag och rusande hjärta utan trygghet och ett lugn som gör att jag hör min egen inre röst, inte bara andras. Eller så har jag bara blivit tråkig, för jakten på dopamin känner jag inte, iallafall inte just nu.Hur är det med er, har ni förändrats eller är ni samma? Kan stora livshändelser ändra en människa i grunden och är det så farligt att röra sig på skalan? Varför dömer vi de som behöver mkt stimuli och de som behöver lite? Kan vi inte få vara olika eller är det mittpunkten som är det ständigt eftersträvansvärda? Det skulle vara spännande att höra era tankar! Puss.
