Ett lugn lägger sig över lägenheten. Det doftar hyacint och gran. Lynn sover i soffan, trött efter några dagars feber. Han ser ut som när han var liten tänker jag, när han sover med röda blossande kinder. Jag minns de där blåaktiga ögonlocken när han låg i vagnen och sov som bebis. Hur rogivande det var, djup sömn. Jag har svårt att vara långt från honom när han är sjuk, fortfarande. Vill vara nära fastän hans kropp tar upp hela soffan. Vill ha koll, se att han andas, men ger utrymme och frågar inte för mycket frågor. Vatten och macka kanske? Sen tystnad en stund. Ljudet av elementen som rusar, mummel från gatan. Jag tänker på hans små jackor och mössan man knöt under hakan. På bollen på huvudet och kinderna som nästan trillade ut. Så rik, med en bebis i vagnen. Så rik, med en pojke i soffan.Julen glider förbi, varje dag är sig lik inomhus. Granen glittrar och vi fixar och donar. Städar, dammsuger upp barr, stannar upp och läser en bok. Hade jag inte ett sånt där härligt julpussel i skåpet? Med många bitar och ett skridsko på sjön-motiv? Kanske ska jag ta fram det, lägga medan han sover. Göra te, sätta på julmusik i köket så det bara hörs litegrann och fortsätta låta juldagarna bara flyta fram. Sakta, blanda sig med tankar om hur det varit, var det är och vad som kommer bli. Det rör sig där ute på gatan, men här inne står tiden still. I julvilan. 💫
