God morgon! Jag vaknar tidigt och går upp och sätter mig vid vårt lilla cafébord i vardagsrummet som är det enda bordet vi har nu sista veckan på Mosebacke. Lägenheten är tom och det är redan ljust. Fönstret i köket är öppet och där ute sopar de rent gatan fastän klockan bara är strax efter sex på nationaldagen. Vi ska åka ut till mammas land, Sigge har köpt metspön. Sommaren har redan startat, jag känner det för jag är så skör och svajig. Det är som att en lätt ångest försöker hitta något att kroka fast sig i fastän allt egentligen är bra. Juni-känslor i kroppen. Varannan dag eufori över allt vackert, skönt och underbart och varannan dag klapprande hjärta för att en helt annan tid står vid dörren. Gruset sopas bort från trottoaren, lägenheten töms låda för låda och snart sitter jag på stranden i Ljugarn med plåtmuggar fulla av kaffe istället för vid vårt gamla balkongbord. Jag lämnade på skolan i måndags och gick Swedenborgsgatan fram. Vårt solgula hus stod kvar. Tur. Jag tänker en del på promenadstråk och nya vägar som kommer bli vanliga. St Paulsgatan, kanske blir den vår nya Götgatsbacke? Det här är Stockholms äldsta bokaffär har jag hört någon gång. Jag kom till ateljén och hade ett pärlband av möten. Klänningar som ska in och ut, de sista brudprovningarna ska göras. Helena kom med sin förra mans mammas klänning från 1950-talet och berättade en hel historia om hur de har så fin kontakt fortfarande och hur hon sagt att hon vill att klänningen ska hamna här bland de andra. En ära att få ta hand om de här vackra skapelserna. Hantverket känns så tydligt i tyngden. På tisdagen jobbade jag hemifrån med Pontus vid min sida. Fiskmåsarna kommer hela vägen upp till torget nu i sin jakt efter mat. Trädtopparna vajar i vinden och studenterna skrålar. Jag klädde på mig en blå blus och en denimomlottkjol. Tog med mig mina killar och lämnade på skolan. Sen följde Pontus snäll med mig till optikern. I åtta år har jag skjutit upp detta men nu var det dags. Jag skulle mäta trycket och få ny linsstyrka, titta på hornhinnan och synnerven. Optikern var jättesnäll men jag kände mig ändå som ett barn som inte kunde hålla tillbaka tårarna. Det är så tufft med skräck för läkare, eftersom man vet att man måste gå och vill vara duktig. Men med mina ögon är det svårt. Trycket var strax under högt men nu har hon koll på det och det känns skönt. Ögonen i övrigt var jättefina och allt såg bra ut. Hon berömde mig och min hornhinna vilket jag ler över nu när jag tänker på det. Det är så juni när en smickrad hornhinna är vad man behöver för att stilla hjärtfladdret. Tack förresten för er pepp i det här inlägget och vad fint att fler optikerrädda också fick en chans att hitta lite likasinnade. Man är aldrig ensam om något, det är en sak som är säker. <3 Efteråt åkte jag till Gärdet på jobbmöte och här är en hisselfie från det. Jag promenerade ner mot Strandvägen sen, förbi fasader som kändes som Italien. Förbi svenska utsikter på Skeppsbron. Till mitt torg som jag älskar. Kommer jag ens sätta min fot här när vi flyttar? Det är så svårt att veta sina rörelsemönster förrän de infinner sig. Jag hämtade på skolan och vi köpte pizza på Omnipollo, och det var allt från tisdagen där jag tycker att vi sätter stopp för den här gången.Är ni också junisköra, eller är det bara jag? Puss!
