Jag svarade på en vänskapsfråga i min senaste frågestund på Instagram och fick så himla mycket respons på den så nu kommer en utveckling av de tankarna i ett eget inlägg här. I somras lärde jag mig nämligen en sak som kändes helt revolutionerande för mig när det gäller vänskaper. Jag har så länge jag kan minnas haft svårt med självförtroendet med kompisar. Vill de vara med mig egentligen? Är jag för på? När ska man höra av sig? Är den här vännen verkligen snäll mot mig? Att leva med lite låg självkänsla gör att man är sämre på att skydda sig själv. Jag har tex svårt att vara arg och sätta gränser. Något jag övar på hela tiden och har blivit så himla mycket bättre på den senaste tiden. Men ibland kommer den där känslan i magen när man vet att något skaver. Vad är det som är fel? Är jag besviken på min kompis? Är vi jämlika eller finns det en maktobalans? Den här typen av känslor och tankar har jag hela tiden. Självförtroendet är lite skadat och jag vill både vara en god vän men också skydda mig själv. Jag vill ha riktigt drabbande härliga djupa trygga vänskaper men också nya spännande relationer. En grej jag alltid varit bra på är att ha olika typer av vänner. Barndomsvänner som jag umgås med på ett sätt, vänner som också är kollegor som jag träffar ofta och nya vänner, förälskelser som jag kastar mig över med hull och hår. Jag har också tagit det bra när en nära vän tex flyttar långt bort, känt att det är härligt för hennes skull och när det är meningen hittar vi säkert tillbaka till varandra igen. Inte sörjt det. Kanske har det med vår flytt från Göteborg att göra. Men samtidigt som jag haft olika typer av vänner och vänskaper har jag ändå haft dåligt självförtroende. Varit konflikträdd och när jag väl tagit upp något har jag gjort det på fel sätt. Anklagat och överöst med känslor, inte lämnat utrymme för den andras syn på saken.I somras pratade jag med Lizzie, som är en av mina äldre vänner. Sandra Introducerade oss till varandra 2008 när vi båda var singlar och sa att vi skulle gilla varandra. Vi var otroligt lika då, och är det nog fortfarande. Vi fann varandra direkt och kastade oss in i varandras armar. Sen flyttade Lizzie till USA och vi hördes nästan aldrig. Vänskapen låg på is. Men när hon flyttade tillbaka till Stockholm år senare kunde vänskapen ta vid där den slutat och i somras sa hon något som fick det att svindla inom mig. Lizzie är så himla klok, en av de känslomässigt smartaste personer jag känner. Varm men alltid hård när det kommer till psyket. Svåra frågor som leder framåt. Jag tror att hon skulle kunna vara en sån där otroligt frank och varm amerikansk psykolog. Den bästa sorten. Vi pratade om det där med att känna sig osäker med en vänskap. Något skaver men vad? Är vännen verkligen snäll jämt, eller ligger det hos mig? Diffusa känslor och små små saker som ändå spirar in i vänskaper och skapar kilar. Jag märker sånt fort, vill laga med plastic padding och ha en hel vänskap, komplett och trygg. Lizzie sa då enkelt och konkret, varför inte sätta ner vänskapen några snäpp? Det behöver inte vara svart eller vitt. Inget är förstört eller behöver vara över. Det går att placera ner vänskapen på stegen och då sjunker förväntningarna. Kanske är det lättare att mötas, kanske hamnar vänskapen på samma nivå? På det sättet kan man ge vänskapen 100% kärlek men det är inte en lika stor bägare att fylla. Kanske blir man glatt överraskad och troligtvis modigare att vara ärlig och sann. Det går också att flytta upp en vänskap några steg på stegen. Fördjupa och närma sig varandra. Istället för missförstånd och olika sidor av saken, ältande av problem som är så luddiga att de är svåra att nå, flytta ner känslorna en nivå. Jag insåg att jag alltid placerar alla på översta pinnen på min vänskapsstege. Det är okej att älska olika, ha olika krav och olika vänskaper. Mina vänner är en bukett av ljuvliga personer. Vi passar bra ihop på olika vis, umgås olika ofta och alla är fantastiska personer. Jag har bara olika krav på hur det ska kännas, olika platser för dom i mitt hjärta. Då är jag i kontroll över mina känslor och kan vara mitt gladaste, mest självförtroendefyllda jag i möten med alla. Inte osäker, orolig och känslig, redo att bära med mig något grubbel hem. Jag är in charge över mig och min sida av vänskapen. Som det ska vara. Hur känner ni? Har ni lätt eller svårt med vänner? <3
