Jag tänkte på de där ögonblicken som förändrar ens liv. Hur många har man under livet? 10 kanske. Om man har tur. Det mesta av livet består ju av vardagar som smälter samman och dagarna blir en smet av samma. Men vissa saker minns man, och så här i efterhand inser man hur de påverkat en, kanske vissa mer än man tror. Här är mina viktigaste ögonblick. Fyll gärna i era i kommentarsfältet.FlyttenNär vi flyttade från Göteborg till Stockholm 1996 för att pappa skulle slå stort som konstnär. Vi lämnade vänner och släkten, ett mysigt radhus i Änggården och lilla skolan och förskolan, för stora stan. En lägenhet på Grev Turegatan med Valhallavägens dånande bilström utanför fönstret. Canada Goose-jacksprydda tuffa tjejer med idominsalva på läpparna och luncher på Fresco väntade. Jag bytte inte bara stad, jag blev tonåring på en dag. Så här i efterhand undrar jag hur mitt liv varit om vi hade stannat i Göteborg. Vad hade jag gjort? Inte blivit kickers på min 11-årsdag föreställer jag mig, kanske fått en längre barndom. Hade vi fortsatt gå i Änggårdsbergen och hämtat vatten från källan och handlat i hälsokostaffären? Istället för Ica Esplanad på Karlavägen? Jag undrar. Nya vänner och en ny identitet. Nu var min pappa kändis och tonårslivet skulle börja.BilkrockenNär jag var 10 år blev jag påkörd av en taxi på Valhallavägen. Hade mitt huvud landat några centimetrar mer åt höger hade jag dött där och då. Så här i efterhand tänker jag ofta på den där dagen, när jag flög 20 meter i luften och landade på asfalten. Taxichauffören kom till sjukhuset med en Wasa knäcke och såg helt skärrad ut. Jag klarade mig med en bruten lilltå och sprickor i tänderna. Men det kunde varit värre, det var nära att jag spräckte skallen mot motorn. Kanske behöver jag påminna mig då och då om att allt kan ta slut vilken sekund som helst. Aldrig bli mätt och trött, alltid tacksam och snäll. AliceI femte klass träffade jag Alice. Hon var ett år yngre än mig men fick hoppa upp en klass. Vi klädde oss i samma för små jeansjackor, gjorde avancerade planer på hur killarna skulle få upp ögonen för oss, skrev hotmails på biblioteket i Fältöversten och hade varandra genom hela mellanstadiet. Hon var min första riktiga vän i Stockholm. Vi var de enda med konstnärsföräldrar och inte ett dugg lika, men bästisar sen den dagen och fortfarande idag. Alice är den snällaste, klokaste, roligaste, smartaste, modigaste, person jag känner. Beyond RetroJag sökte jobb på Beyond Retro flera gånger innan de till slut sa ja. Jag hade ingen fantasi och visste helt enkelt inte var annars jag skulle jobba. Vintagebutiken som ändå tog alla mina pengar borde ju rimligtvis också vara min arbetsplats tänkte jag och när jag var nyss fyllda 21 fick jag till slut jobbet som butiksbiträde. Här kärade jag ner mig i bröllopsklänningar och skrev mitt allra första blogginlägg. Jag sa upp mig 2011 men har alltid burit den här tiden och allt jag lärde mig där genom resten av arbetslivet. PontusJag träffade Pontus på Spy bar. Det var pang bom attraktion direkt. Jag gick fram och frågade om han ville dela en öl. Vi sa kanske tre meningar till varandra och sen satt vi hånglandes i en taxi hem till mig. Dagen efter strosade vi runt på söder med en kaffe och croissant, det var kall och regnig mars. Livet öppnade sig och jag visste sekunden han frågade om mitt nummer att jag ville träffa honom igen, helst varje dag, för resten av livet. SkilsmässanMina föräldrar har alltid varit mina idoler. En perfekt duo, jag vill bli som dom när jag blir stor. När mina föräldrar skiljde sig var jag både förberedd och helt handfallen. De som alltid varit ett team skulle nu splittras framför en öppen ridå. Pappa och hans nya tjej på framsidan av varje tidning. Mamma så ledsen så ledsen. Allt i kras. Mina syskon flydde till trygghet åt varsitt håll och jag fick panikångestattacker och försökte lappa ihop allting från mitten. Jag hatade att pappa gjort mamma så ledsen. Han var nykär och ville att vi skulle äta härliga middagar allihop och mamma var en spillra. Jag kunde inte låtsas och tog till slut en paus från pappa för att kunna andas. En dag när jag åkte buss såg jag honom på Hornsgatan och vinkade. Han vinkade tillbaka och det var starten på att lära känna min egen pappa på riktigt för första gången i mitt liv. Han är fortfarande min idol, precis som mamma, men ingen onåbar gud. De är människor, som jag älskar. LynnEn vacker oktoberdag 2015 kissade jag på stickan och det blev ett kryss. Jag berättade för mamma när hon körde bil och hon höll på att åka rakt in i en bergvägg med oss i baksätet. Jag putade med min lätt svullna mage från vecka 15 och var säker på att ingenting har någonsin känns mer rätt. Jag grät av smärtorna när jag inte kunde gå för han låg i säte och tryckte på ischiasnerven men lyckades vända honom och ägnade de sista veckorna med att bädda hans lilla säng och putsa den gamla vintagevagnen som stod redo i vardagsrummet. Jag blev förkrossad när någon påpekande att vintagevagnar kan innehålla gifter och borde du verkligen måla naglarna med det där? Jag kände så starkt att jag ville skydda honom mot allt. Efter 36 timmars värkarbete, med spydda jordgubbar över hela golvet i det minsta rummet på Sös, föddes han midsommardagen den 26 juni 2016 till tonerna av Etta James At last.CancerMitt i ett töcken av smakportioner och barnvagnspromenader fick jag veta att jag hade cancer. Tydligen hade en tumör växt inuti mig i många år. Inga av cellproven jag tagit hade gjorts på rätt sätt och dessutom hade de nu tappat bort några av dom. Jag stod handfallen och förstod ingenting. Sjukvården ska ju skydda mig? Jag har ju en bebis? Ska jag dö ifrån honom nu? På min 31-årsdag i februari opererade jag bort min livmordertapp, livmoder och äggledare. Jag ser fortfarande scenen när de lirkar ut min livmoder i mina drömmar. Från förlossningsstolen till gynstolen till operationsstolen. I mars, 8 veckor efter operationen, fick jag telefonsamtalet från min läkare som sa att jag inte hade spridd cancer och var färdigbehandlad och då började det stora arbetet. Att befinna sig i chock, panik och sjukvårdens grepp är en sak. Att inte vara i kontakt med sin kropp längre är något annat. Det tar mer än 8 veckor att läka ifrån. GotlandJag stod apatisk på Skansen när vi vunnit budgivningen till Gotlandshuset. Oförmögen att känna någonting. För vad kunde möjligtvis betyda något alls förutom att jag inte längre hade en livmoder? Jag skålade med två kompisar och låtsades vara glad. Lynn satte ett flottigt handavtryck på väggen första dagen och så var huset vårt. Där och då visste jag inte att jag skulle älska det där gamla huset som ett barn. TerapiJag gick i terapi för att få bukt på sorgen efter cancern men kom ut med så mycket mer. Jag var 35 och för första gången kände jag att jag fattar livet. Jag började träna, bry mig om mig själv och känna saker igen. Lycka. Tillfredsställdhet. Min kropp var min igen. Ett meddelandeFör ett och ett halvt år sedan skickade jag ett meddelande som nu så här långt senare kanske kan vara nästa punkt på listan. Det är svårt att veta när något precis börjat men när man vet så vet man. I magen. Pang bom rakt in i en taxi med dig hem till mig. När det är rätt så är det. Som ett Narniaskåp öppnar framtiden sitt vita vinterlandskap och något blir viktigt igen. Allt kan hända nu.🤍
