Jag pratade med en kompis om livsmotton och insåg att jag bär med mig ett tydligt genom allt. Var man hittar sitt livsmotto är nog olika men jag tror att de flesta gör det i en brytpunkt i livet. Min väns livsmotto är att allt jämnar ut sig under en tioårsperiod och det finns något skönt och tryggt i det. Oavsett hur det är just nu kan det bli annorlunda imorgon, eller om några år. Hoppfullt.När jag var liten kände jag en bitterljuvhet kring att vara ledsen. Som tonåring kliar man ju gärna i såren, sätter på en sorglig låt på skivspelaren och kastar sig med huvudet ner i kudden. Äter inget eller bara glass, tycker synd om sig själv och ältar med en vän. Sen har det passerat. Idag känner jag att jag är mycket sämre på att kasta mig ner i det. Kanske för att de vuxna problemen är så stora och mörka, inte ”bara” ett brake up eller taskig kompis. Den filmiska aspekten är som bortblåst. Eller så analyserar jag sönder de istället. Tar en långpromenad med en vän och stöter och blöter. Det är också fint, att man har varandra där, men kanske behöver man bara ett rejält gråt till en riktigt bra ballad ibland istället?Åter till livsmottot. Mitt fann jag på ett av mina första arbeten. Efter gymnasiet sökte jag jobb på Beyond Retro för jag hade ingen aning om vart annars jag skulle gå. På Beyond tillbringade jag all min lediga tid bland amerikanska tyllblåsor och hundra år gamla textilier och där hamnade mina pengar ändå. Jag sökte flera gånger och fick nej, ströjobbade på café och förskola som vikarie men återkom alltid till Beyond med mitt cv och till slut var det min tur. Jag var 20 år och hade ingen erfarenhet av något, fick lära mig kassan och rutinerna och sen rullade det på. Här fanns ingen större plan eller långsiktigt mål, jag ville bara vara nära klänningarna. Gemenskapen på Beyond var otrolig. De snygga killarna med egna band och tatueringar jobbade i prissättningen, pinupptjejejrna som lyssnade på hard core var butikschefer och såna som jag, oerfarna romantiker, var på golvet. Efter något år sökte jag tjänsten som pr-ansvarig. Jag hade ingen erfarenhet av pr men älskade ju vintage och lutade mig mot det, plus kunde prata med folk. I tjänsten fick jag ha kontakt med alla tidningar och tv-program och när TV4 kom och ville göra ett inslag om vintage Levi's fick jag göra intervjun. Jag berättade om big E före 1971 och blev sen ett stående vintageinslag i programmet. Tidningen ELLE lånade ofta kläder från mig och det var så jag fick kontakt med Emma som undrade om jag ville börja blogga på sajten, som deras andra bloggare någonsin efter modellen Ida Pyk från Paris.En sak ledde till en annan på grund av att jag hela tiden var nära det jag älskade. När jag började samla på gamla brudklänningar och hyra ut dom 2011 var det av samma anledning. Det fanns ingen större plan. Bara:Gå mot det du älskar och håll dig nära det. Omge dig av det.För mig har det alltid varit klänningarna. Det är nog det hoppfulla som jag gillar mest. Kanske vet man inte exakt vad man vill bli, vad man ska göra av sitt liv, vad man egentligen känner kring det mesta. Vad ska man göra med gamla brudklänningar som kallar på en? Något leder en. Går man mot det man älskar, håller sig nära det som känns rätt i magen, kommer allt att visa sig steg för steg. Vad är ditt livsmotto?
