Hej och god morgon! Jag har smugit upp och sitter i vardagsrummet här i stan. Det känns som Gotland men just nu har vi inget Gotland. Eller huset finns ju, men renoveringen har inte nått upp till marknivå än så det är ett bra tag kvar tills det känns som ett hem. Jag längtar dit. Till dofterna, vyerna, känslan i kroppen. Jag flyttar mig till köket för jag hör ett litet ljud från sovrummet. Vill inte väcka Pontus. Idag har vi så mycket att göra så alla behöver få sova. Jag skriver detta i söndags och hela helgen har varit full av jobb och fix. Tänk att vara gift med mig, då händer det saker hela tiden den är ett som är säkert. Idag ska vi åka ut till Sigge och Annas land och fota. Pappa skulle varit med men ringde och var sjuk igår. Varför blir jag så orolig när han är sjuk? Kanske för att han aldrig är svag. Runt om i lägenheten ligger små högar av tvätt och bakverk. På onsdag åker jag iväg igen och skriver. Tre dagar helt själv bara jag och datorn. Sen kommer Pontus och då ska vi ha helg ihop. När jag kommer tillbaka är det inte långt kvar till teoriprov, halkbana, uppkörning. Det känns så främmande att det ska gå. Jag hörde av någon att bara 30% av alla som kör upp klarar det första gången. Jag vill verkligen vara en av dom. Det tar mer än jag trodde med körkortet. Jag har fått en liten inflammation i höger fot efter allt gasande och bromsande. Det känns att fylla en 40-årig hjärna med så mycket ny information. Det är kanske därför jag tycker så mycket om att smyga upp tidigt och skriva. Sitta här i mörkret med en ren hjärna som precis vilat och som inte säger så mycket till mig än. Använda mina sinnen. Höra surret från kylskåpet, känna doften av äppelkakan som står redo för foto och se himlen sakta gå från mörkblå till rosa vid husen borta på andra sidan gatan. Det här är min sista höst som 30-någonting. Ett starkt minne jag har är när jag som 20-åring frågade mamma om när hon var lyckligast i livet. Vilken period av livet är bäst? Att vara 33 sa hon. Mitt i allt. Små barn, mening, jobb och vardag. Uppåt framåt. När jag var 33 mådde jag som absolut sämst någonsin tror jag. Jag var längst ifrån mig själv och brydde mig inte ett dugg om att vara lycklig. Det är ju en tröst att man aldrig vet, det finns inget säkert bästa. Det enda jag vet är att just nu är det mycket på en gång och då har livet en tendens att rusa förbi. Kanske är det extra viktigt då att göra små saker långsamt. Använda sinnena, fota analogt, vakna tidigt och sitta ensam en stund. Vips är det en ny tid i livet. Kanske den bästa.
