Det är lördagsmorgon och min allra sista dag som 30-åring. Jag tänker tillbaka på de här tio åren sen sist jag fyllde jämnt och inser att det hänt rätt mycket. Att vara 20-åring handlade främst om att se framåt, att drömma om hur allt ska bli, att sikta och kasta sig ut. Ge allt för att känna allt. Att vara 30 däremot var mycket mer ett sökande i själen och kroppen tycker jag. Ett själsligt rotande. Analysera det man bär på, förstå och acceptera. Jag hoppas att 40 kommer vara mer en känsla av frihet. Jag orkar varken sikta och kasta mig ut eller rota i det som varit. Jag vill flyta, vara i den stund som är och inte tänka på allt samtidigt. Pontus och Lynn sover tungt. Dagen har knappt börjat. När jag skrivit klart det här ska jag lägga mig i sängen igen och läsa min bok. Den är så rolig. Helt utan skrupler. Jag tänker på en annan författare som påminner om den jag läser och inser att hjärtat saknas där. Jag dömer det inte för alla kan inte vara lika, men det är intressant hur tydligt det märks när någon är fri. Ren från den yttre blicken och helt inne i det som är sant och äkta. Där vill man vara när man är 40 tänker jag. Men det är svårt att värja sig från vad andra säger och tycker. Det är lättare när jag är i ateljén. Där är jag kapabel och vuxen. Där är jag den som leder. Det är en bra känsla att man befinner sig på rätt plats. I mitt huvud kan jag ibland tvivla. Duger jag? Hur borde jag vara mer för att vara bättre? Men så tänker jag, sitter killar så där och funderar i tystnad på hur de kan bli bättre människor? Tveksamt va. De är nog mest. Pågår. Flyter med. Sover vidare och vaknar, gör frukost och njuter av sin lördag. Det är det rimliga. Så ska jag också kliva in i mina 40, fri som en man och utan skrupler som tonen i boken jag läser. Med hjärta. Tillbaka till den. Och till sista dagen som 30-någonting.
