Man säger ju ibland att augusti är tjejnyår, eller är det september? Iallafall så tycker jag att mars också är ett nyår. Om man får strössla med dem över året. Mars för mig är känslan av att vara 20-någonting och äntligen vakna ur sitt skal. Det var i mars som jag träffade Pontus. Jag har ju skrivit om det här tusen gånger men för varje år blir det mer magiskt att det faktiskt skedde. Så enkelt, så självklart, så riskfyllt. För det är för sjukt att man träffar en person klockan 04 på Spy bar, byter nummer morgonen efter och sen lever ihop i 17 år. Det är för underligt att jag dejtade andra killar, åkte iväg, kom hem och dejtade bara Pontus, blev ihop och så var det bestämt. Livet hade kunnat se ut på tusen andra sätt, men mars 2009 bestämde att det skulle bli prick så här. Jag minns att vara nykär och ligga i hans säng i Bandhagen. Knopparna på träden utanför balkongdörrarna. Mira som tassade upp för sin stege och dropparna från taket som släppte i takt med att våren kom och vi blev tillsammans. Jag minns långpromenaderna och uteserveringarna, att bara stå och hångla mot en solig husvägg. Hur Stockholm sakta började vakna till liv igen. Mars är också då mina bästisar fyller år. Alice och Annaklara fyller med bara några dagars mellanrum och har ofta firat ihop. Jag har känt Alice sen jag var 10 år, hon var min första kompis i Stockholm när vi flyttade hit från Göteborg, och Annaklara är Alice storasyster Lis bästa vän så de har känt varandra sen Alice föddes. Jag minns hemmafesten i Annaklaras föräldrars lägenhet på Klara Östra Kyrkogata, en maskerad. Jag och min dåvarande kille Oskar klädde ut oss till Adam och Eva i full kroppsstrumpa och murgröna mellan benen. Jag la hans hår på papiljotter för det kändes rätt på något vis att Adam skulle ha lockigt hår. Jag gick runt med ett äpple i handen och vuxenlivet var i sin linda.Mars är då jag fick reda på att min cancer inte var spridd. Jag minns min läkares telefonsamtal den dagen. Jag var i Pontus mammas förra hus i Strängnäs och ryggade alltid till när telefonen visade inget uppringnings-id. Det hade bara varit dåliga besked innan. Men den här dagen var det min läkare som kort frågade hur jag mådde och sen snabbt sa att han hade goda nyheter. Man hade inte hittat några cancerceller i alla de lymfkörtlar de opererat ut och analyserat så nu iom min hysterektomi var det klart. Jag var färdigbehandlad och redo att fortsätta leva life. Min lilla kille, åtta månader, fick fortsätta ha sin mamma i livet. Jag minns att vi bäddade vagnen med fårskinn och gick ut i den första marssolen. En promenad som kändes så lätt. Livet fortsätter och våren börjar. 🌱
