Att vara ledig handlar mycket om att kastas fram och tillbaka i tankarna. Mellan det djupaste djupa och det ytligaste ytliga. Två telefonsamtal med samma vän kan ena gången handla om familjen och mående, barndom, känslor och mening för att sen nästa gång djupdyka i skönhetsrutiner, höstplaner och hur vi ska bli vårt bästa jag i september. Det är som det ska förstås, ingen människa orkar vara enbart på det ena stället. Att varva har alltid varit min bästa gren. Pendla mellan två lägen. Jag älskar de långsamma dagarna här, inte ha några planer alls, ligga på en filt och dricka iskaffe, läsa, slumra till, för att sen nästa dag åka på utflykt, klä upp mig och vara social på en stor middag. Det är livselixiret, att tempot växlar. Jag får ofta frågan om varför vi inte flyttar hit till Gotland när vi är så lyckliga här alla tre. Det skulle kanske kunna vara mer på kartan för mig än Pontus, för han är nämligen likadan som jag. Vill jobba i trädgården i sina slitna shots med lurar i öronen en hel dag, inte prata med någon, för att sen när hösten kommer hänga i studion med alla kollegor, trängas på tunnelbanan, kånka högtalare och gå till sitt jobb på Epidemic sound. Jag är likadan, börjar längta efter Stockholm lite smått. Inte efter vårt hem eller vintern där kanske men efter livet. Ateljén, vännerna, sammanhanget. Att pendla mellan högt och lågt, myllrigt och lugnt är det bästa sättet för mig att hitta musiken i livet. Det blir som vågor, en framåtrörelse med tydliga pauser. Att få längta är så viktigt också. Jag fick en film på Maje igår från när hon och Sigge plockar potatis och det liksom värkte i hela min kropp efter henne. Om bara någon vecka har jag henne i min famn igen. Om jag lyckas fånga henne, hon är alltid på språng med något viktigt upptåg! Livet rusar förbi, det är kanske därför jag älskar att maxa det så mycket. Jag tycker om att vara ute och dricka vin och umgås med mina vänner på krogen, men jag vill också att dagen efter ska vara härlig så jag brukar inte vara den som stannar till sist. Men så lyssnade jag på ett gammalt avsnitt av fredagspodden igår om att man måste öva på saker för att inte tappa hur man gör och kanske stämmer det. Man måste festa för att inte glömma hur man gör, man måste dyka då och då. Det är för att hålla ungdomen i sig. Det vill jag verkligen. Känna mig ung och levande så länge jag bara kan. Leva livet fullt ut, känna vågorna i rytmen, ha kakan kvar och äta den, må bra både idag och imorgon helst. Längta. Pendla. Njuta. Var går gränsen mellan måttfullhet och att maxa? Eller går det till och med att göra båda? 💓
