Jag gör många intervjuer nu om boksläppet och får ofta frågan om min egen konstnärsuppväxt, som parallell till familjen Larsson. Det slår mig att det var ett tag sedan jag blev förknippad med mina föräldrar, kanske före pandemin när vi hade en serie på SVT tillsammans, och det känns...skönt?Jag funderar på min bardom och hur jag blev uppfostrad. Det känns så självklart allting, som det ska och som det gör för de flesta antar jag, men så tänker jag att varför pratar vi inte mer om det? Hur vi växte upp, vilka regler och ritualer vi hade. För är det inte vår uppfostran som beskriver vilka vi blivit?Jag märker det tydligt nu när jag har barn själv, att Pontus och jag haft liknande uppväxt i mycket. Därför blir vissa saker självklara för oss att ge vidare till Lynn, och vissa saker vill man hålla utanför. Vi båda gick långa promenader med våra familjer från tidig ålder. Det fanns inget att säga, tjata eller be om, det bara var så. Man går långa promenader det är självklart. I skogen, till källan för att hämta vatten, upp i bergen och genom botaniska trädgårdar. Slottskogen och Änggårdsbergen. Nu går vi mest runt Djurgården och på Gotland men eftersom Lynn gått de långa vägarna sen han var väldigt liten gör han det utan att tveka nu. Eller, vi har långa samtal om spännande Pokèmon och födelsedagskalas i framtiden och så vidare, men vi går. Jag tror att uppväxten med att lyda sina föräldrar och alltid följa med utan tjat färgat mig mycket. Jag är snäll och mjuk som mamma, överdrivet kärleksfull, men också benhård när det kommer till utflykter. Då är det no mercy, men också pannkakor.Jag är uppfostrad till att man inte säger emot eller är snäsig mot vuxna, men att det inte är så noga med vilken hand man har gaffeln i när man äter. Man får inte dricka läsk, men fikabröd är en självklarhet. Man behöver inte bädda sängen varje dag, men det är viktigt att inte sminket ligger kvar på kakelugnen i vardagsrummet. Jag är uppvuxen med att man alltid låter kompisar vara med och leka, men man svarar inte i telefon under middagen. Man får inte ha husdjur eller utklädningskläder från någon ny affär, men på kalasen ritar pappa skattkartor till alla barnen och på vinden ligger Omas koffert med vintage att klä sig i för försvinna iväg med till andra världar i leken. Det är inte så himla noga med dusch och tvätta håret, då och då är det bra att göra, men fästingar kolla man efter nooooga varje sommarkväll. Då är det bara att ställa upp sig och bli genomsökt. Mamma var orolig, pappa var i ateljén. Mamma skalade en morot och pressade färsk apelsinjuice till oss varje middag, pappa spelade tv-spel och byggde med Lego nere på golvet. Han låg alltid på golvet när vi kollade på tv. Mamma torkade tvätten på elementen. Min uppväxt var väldigt fri på många sätt. Mamma och pappa använde sig av devisen frihet tills den missbrukas. Jag hade väldigt mycket respekt för mina föräldrar och ville inte göra dom besvikna så jag var en väldigt städad tonåring. Några snedsteg gjorde jag dock förstås. Jag ljög och lurades, men jag vet inte hur mycket mer jag hade gjort det om jag inte var rädd att bli påkommen? Mer troligtvis.Rökning var strängt förbjudet i min familj och man fick inte dricka en droppe alkohol innan 18-årsdagen. Det var dock friare med resor och när jag gick i nian fick jag åka på språkresa. Vilket innehöll en hel del rökning och alkohol, såklart. Men jag tror det var viktigt att känna var gränsen gick hemma. Vad man får och inte får göra. Och samtidigt vara tonåring. Mina föräldrar var inte särskilt involverade i mitt tonårsliv, men de var tydliga med att de gillade mina kompisar och litade på oss. Alice, min bästis som också var dotter till en konstnär och en lärare, var ett perfekt val av närmaste person från fyran och framåt. Jag fick flytta hem till min pojkvän när jag var 16 så länge jag gjorde bra ifrån mig i skolan. Frihet och ansvar. Hur var er uppväxt och uppfostran? Vad minns ni, tar ni med er eller vill göra annorlunda? Det vore spännande att höra hur lika, eller olika, det kan vara! Puss.
