När jag var gravid fantiserade jag mycket om hur det skulle bli sen när jag var mamma. Jag såg framför mig en liten brunkrullig kille i galonisar som grävde med en röd spade i sandlådan på förskolan. Som lyste upp sen när han såg mig närma mig grinden. Jag såg framför mig en vagn klädd i de mjukaste tygerna, småblommigt, nytvättat och snällt. En bebis som inte kunde ta hand om sig själv, som jag kunde lyfta upp försiktigt och lägga vid mitt bröst. Jag tänkte på att ligga vaken på nätterna och titta in i hans lilla ansikte medan han sov, på överläppen som böjde sig mot hans hand och bröstkorgen som lyftes upp och ner vid varje andetag. Jag såg mig själv som en bebismamma, kanske en småbarnsmamma, men sen tog det stopp. Insikten om föräldraskapet kommer fort. Det där är en så liten del av det hela. För många kanske något jättejobbigt och tungt, för andra kanske hela grejen. Men i verkligheten är att vara förälder något helt annat. Moderskapet handlar om att betrakta och släppa taget pö om pö. Växeldra mellan att skydda och att låta gå. Det är väldigt lite om det där knytet i vagnen, men desto mer om den sista storleken på barnavdelningen. Säga hej då till faser och släppa in nya. Insikten kommer krypande, ett barn ägs inte. Det är knappt till låns. Det är ett eget universum man har förmånen att se snurra sina varv och lysa sin sol. Att vara mamma är att släppa fram den som tar om hand, väcka henne för att sen sakta plocka undan henne. Gå emot instinkten att stoppa tiden. Istället fylla en helg och en tvättmaskin. Större och större kläder. Till slut är den tom och man har gjort jobbet. Bebisen överlevde. Blev en person. Jorden snurrar ytterligare ett varv runt solen. Den här helgen har Lynn och jag varit själva. Pontus åkte till Glasgow för att fira sin brors födelsedag och Lynn och jag har strosat runt Stockholms gator bara vi två. Vad heter alla djur på engelska? Kan du gissa vilken det här är? Isarna är fulla av folk som åker skridskor och vi tittar på. Går hem, gör korv stroganoff och hänger vantarna på tork. Han är på sista storleken av barnkläder. 164 cm och 39 i skor. Nästan lika stor som jag. Snart på egna ben. Snart iväg på äventyr. Hoppa på cykeln och försvinna iväg. Jag står vid grinden och hoppas att han kommer hem. Jag gräver med spaden och kanske står han där när jag tittar upp.
