Hej och glad måndag från Gotland! Vi är här nu och snart dundrar stormen in över ön. Gotland håller verkligen sitt grepp om de som är här. Naturen bestämmer, vågorna och vinden gör att man känner sig rätt liten på jorden. Men också stadig. Det är första hösten vi är i vårt 1800-talshus i När och fastän det är skruttigt på sina ställen är det också glimrande. Jag blir så lycklig av att se allt i varmt höstljus, känna doften av helt och rent och det som drabbar mig mest - känslan av att vara fri.Ju äldre jag blir desto viktigare blir frihet i mitt liv. Kanske för att klockan så tydligt tickar när man har barn och man ser livets kullar bölja bakom en, och framför. Jag tänkte på det igår kväll när Pontus och jag spelade kort i köket, Lynn sov och Nikita låg och kisade med ett öga öppet på punschverandan för att hålla koll. Man får passa på att njuta, det är nu livet peakar. Gullig unge som fortfarande bor hemma, mening, driv, önskedrömmar och en plats att känna sig fri. Jag har noll längtan efter att kaosa, stöka eller uppröra. Jag vill bara känna mig fri. Att ingen ser mig. Är det en jobbskada kanske? Eller så är det bara mänskligt. Jag är inte så van vid att vara ledig. Jag har aldrig sett mina föräldrar vara lediga och vet knappt hur man gör. Varje dag är något jag samlar på, men då och då spelar man kort klockan 22 efter en halv flaska vin och känner sig helt fri. Snart kommer stormen och våra gäster är fast på fastlandet ett tag till. Fastlandet. Har aldrig tänkt på det förut. Fastlandet, klart man inte kan vara fri. ✨
