Jag läste ett gammalt blogginlägg härom dagen och slogs av ungdomens ljuvliga naivitet. Det handlade om att vara nykär och hur enkelt och lätt allting är då. En vanlig dag, med matlådor och jobb, kan vara den mysigaste platsen att vara på. Att få längta hem till sin kille, vara 23 år och ha hela livet framför sig. Jag under om enkelheten ligger i att aldrig upplevt något tufft, eller om det är för att man har så hoppfull syn på resten av livet? Att vara ung är både lätt och svårt, såklart, men när jag tänker tillbaka kanske det mest var lätt? Jag skulle definitivt beskriva mig själv som naiv. Obotlig optimist om jag ska vara snäll. Jag tror på kärleken och det lilla vackra i vardagen. Jag trivs med att promenera runt och fantisera om livet, det man ska få uppleva och längta. Jag glömmer ibland bort att andra inte är likadana. Härom veckan hade jag och tre vänner bokat in en middag och så blev en sjuk. Min spontana tanke var att bjuda in en tredje person som jag kom att tänka på direkt, vad trevligt om hon skulle komma! Men så stoppade en av vännerna mig och sa att så kan man ju inte göra. Då känner hon sig som ett tröstpris eller en restplats. Jag förstod såklart vad hon menade men hade inte tänkt tanken. Att få bli inbjuden på middag med vänner är ju det enda jag vill? Månader innan eller dagen innan spelar noll roll för mig. Bara att vara i rum av glädje gör mig glad. Kanske är jag naiv, eller alldeles säkerligen, men hur hemskt är det egentligen? Kan att komma från en god plats leda till dåliga saker? Absolut.Jag tänker ofta på att jag helt och fullt litade på att vården skulle ta hand om mig när jag gjorde mina cellprov. Inte behöver väl jag gå privat eller söka mer vård än någon annan? Men hade jag gjort det hade mina cellprov kanske gjorts korrekt och cancern upptäckts i tid. Men så tänker jag på hur jag hade varit om jag inte känt känslan av att oroa mig för något riktigt farligt och för första gången i livet vara med om något tufft. Att bli äldre är ju att pussla samman alla erfarenheter och lärdomar man fått under livet och bygga en mer komplex person, men är det inte också att behålla några av sina personlighetsdrag man alltid haft med sig? Det som formar en, är ens grundhållning och värderingar. Jag tänker på min mamma som är 72 men ändå på något vis 12. På det bästa av sätt. Hennes fantasi, ljuvliga egensinnighet och kreativitet som gränsar till barnslig finurlighet är nog mitt favoritdrag hos henne. Hennes ålder är flytande, hon nöjer sig inte med mallen som givits henne, hon är den hon är. Jag försöker bli vän med min naivitet. Plussa det med att tänka ett varv till kring att alla är såklart inte som jag. Det är fint att vilja ha med alla och komma från en god plats, men man måste också placera sig i en annan människas skor och tänka på hur det kan vara för den.Men jag kan ändå inte sluta avundas känslan. Vara 23 år och strosa runt på söder en solig augustidag. Inte kräva mer av livet. Ha allt framför sig. Kanske är det vintern som talar, vabbandet och insikten över att jag är mitt i livet nu och det pågår, det där jag längtade efter. Kan man behålla hoppfull optimism genom livet eller blir den enbart till oklädsam naivitet? Får man vara barnslig eller måste man passa in i mallen som gjorts åt ens ålderskategori? Kan man vara en vettig person utan att känt riktig smärta? Vad tror ni? ❤️
