När man är vuxen måste man göra massa saker som är läskigt. Det minns jag hur min mamma och pappa sa. Det etsade sig fast när jag skulle få en spruta, gå till tandläkaren eller göra något annat jobbigt som stod på agendan. Jag minns hur jag tänkte att vuxenheten måste vara fruktansvärd. Så många obehagliga saker som ska avlösa varandra under livet. Ingen lek, bara räkningar. Det är bara att göra, för man har inget val. Det minns jag hur de sa sen när jag frågade varför. Jag tänkte mycket på det när jag var sjuk och rände till sjukhuset titt som tätt. Konisering, det är bara att göra. Skiktröntgen, det är bara att göra. Magnetröntgen, det är bara att göra. Sövd undersökning, det är bara att göra. Operation, det är bara att göra. En tuffare sak efter den andra stod i kalendern med rött och där emellan handlade det om att få tillräcklig återhämtning för att orka med. Man blir ju aldrig blasé, man kanske bara vänjer sig vid att vara vuxen och bita ihop. Nu har jag inga sjukhusbesök framför mig som jag vet om, de dyker väl upp så som allt gör i livet. Att vara vuxen är ett pärlband av tuffa punkter att pricka av. Det viktiga är att man bara gör det, fastän man hellre vill vara barn och strunta i allt. Låtsas att det löser sig genom att inte göra nåt. Men så går det ju inte att leva. För har man en kropp så är det bara att infinna sig. Jag slutade gå till optikern när jag fick cancer. Det var en sak för mycket för mitt psyke att klara av. Jag har alltid haft en extrem optikerskräck. Det känns så pinsamt att skriva ut det för det är väl ingenting tycker man. Jag har -7,5 i synfel och jag är så rädd för att bli blind. Hatar att komma in och redan vara en förlorare. Misslyckade usla ögon som bara blir sämre. Jag har ögonsjukdomar i släkten och det är dags att kolla trycket. Jag tycker det är fruktansvärt läskigt men jag gör det ändå. Imorgon kl 9.30 ska jag gå. Första gången på åtta år. Det är bara att göra. Om jag klarat allt det andra borde jag klara det här. Dagen är ju lika lång som idag, som igår, jag är bara en kropp. Det är okej. Jag måste. För jag är vuxen nu.
