Det är oktober imorgon. Jag smyger upp och sätter mig i vårt mörka kök, tänder inte taklampan men ett litet ljus. Ser de utslagna solrosorna i vas framför mig, fatet med äpplen från Gotland börjar sina och den lilla lysande lampan på vår ugn visar 06.13. Jag har min egna stund, den enda stund jag känner riktig skrivro. Jag tittar på K special igen. Där hamnar jag alltid när inget annat lockar. Jag ser om dokumentären om Vincent van Gogh och Vermeer. Konstkännaren gråter när han pratar om Vermeer och hur tavlorna drabbade honom som litet barn i London. Nu är han gammal och grå, fast utan hår men med skarpa glasögon och snälla ögon. Han förklarar skuggor som blir ögon utan streck och roas av en fönsterlucka som målats lite extra röd. Konsthistoriens vackraste fönsterlucka konstaterar de. Det gäller att verkligen titta och förstå vad man ser. Van Gogh älskade solrosor, han älskade gult och hur blått blir dess skugga. Kontrastfärger. Hans sista brev beskriver kryptiskt hur mycket enklare allt kommer bli när han är borta, tydligare för andra att se. De snabba känslomässiga penseldragen, stökiga och inte alls vackra enligt dåtidens kännare blir till en helhet om man ställer sig en bit bort och begrundar. Efter hans död tog hans brors fru hand om alla hans verk och kämpade i många år för att någon skulle uppskatta hans tavlor. Till slut, när hon var gammal och grå och han var död, fick hon till det. Nu lägger beundrare solrosor på hans grav. Det är oktober imorgon. Jag ska titta på alla färgerna och dess skugga, leta efter den vackraste fönsterluckan. 🌻
