Jag är inte uppväxt med aktiviteter. Jag gick iofs på piano hos en liten kvinna i hennes källare i Änggården men det var först när jag flyttat till Stockholm och självmant bad mamma att få börja på streetdance med min kompis som hade bokat in sig som jag hade något bestämt att göra på en eftermiddag i veckan. Jag började Vår teater när jag var 11 också, sen var det nog inte mer än så. Idag när jag tittar på barn i min omgivning går nog de flesta på aktiviteter. Det är tennis och dans, gymnastik och trampolinhopp, judo och fotboll. Det enda som Lynn gör efter skolan eller på helgerna är simskola och att leka med sina kompisar. Jag undrar, när ska man börja med aktiviteter och hur vet man vad? Är det barnet eller förälderns önskan som gäller, listar man ut vad som skulle passa eller väntar man på att ens barn ska fråga? Är det kanske ofta en vän som börjat på något kul som man vill hänga på? Jag funderar på hur det skulle vara att istället för att hänga med vår stora familj, gå på promenader, åka på utflykter och leka med kompisar hänga i en sporthall eller vid en fotbollsplan på lördagsmorgonen. Är det mysigt, eller förlorar man kanske också någonting med aktiviteter?Jag har alltid varit en kreativ person och det började redan i barndomen. Jag skrev låtar vid mitt piano, min kompis Alice och jag gjorde hela musikaler som vi framförde för vänner och familj, ritade och hittade på saker tillsammans när vi lekte. Ibland funderar jag på om den fria leken, den som helt och fullt styrs av fantasi, går förlorad när man fyller sin lediga tid med bestämda saker. Å andra sidan är det ju svårt att veta vad det är i ens barndom som sätter spår och blir till intresse och sen det man bygger sitt liv, och kanske arbetsliv, på. I många fall är ju aktiviteterna viktiga för att få livet att gå ihop. Tydliga scheman och saker att göra så alla vet vad som gäller. Är det på grund av dansen, teatern och pianot som liten som jag trivs i de forumen nu, eller skulle jag vara minst lika kreativ utan att kunna broder Jacob på pianot? Moderna museet har en målarskola för barn som jag har funderat på om Lynn kanske vill gå på. Åtta lördagar i ateljén med en lärare och roliga uppdrag att få ner på papper. Tillgång till otroliga färger och material, likasinnade och ett miljöbyte. Några timmar för mig ledig på Skeppsholmen medan han ritar med andra. Aktiviteter behöver kanske inte innebära långa bilfärder till gympasalar eller ishallar, ridhus eller lekland. Jag antar att det finns något för alla, en skala man kan placera sig på. Det jag funderar på är om aktiviteter blivit ett måste. Är man en dålig förälder om man inte fyller sitt barns lediga tid eller finns det kanske en poäng i att inte göra det? Eller missas något i barndomen om man inte får testa på att göra det i grupp med andra barn utanför hemmet eller på fritids. Vad tror ni, hur ser ni på aktiviteter? Har det blivit för mycket eller går det att hitta ett lagom bland alla valen? Hur gör ni? Puss!
