Är ni bra på att fira? Jag trodde att jag var det, men så slog det mig att saker som verkligen är värt att fira och som gäller mig själv, det låter jag bara passera som en skön vindpust som drar genom ett nystädat hem. Det är som att känslan av att gå på trottoaren en solig dag, från goda besked, mot en helt vanlig skolhämtning är att fira nog. Jag undrar, är det till och med bättre att inte fira det som verkligen betyder något? Är det kanske så att det som är på riktigt, viktigt och avgörande, inte går att summera i en skål, en present eller en middag?Många av mina vänner gör inget större väsen av sig när de fyller år, vissa har inte ens fest när de gifter sig. Det är vanligt tror jag. Inte ska väl jag. Pontus och jag har alltid viftat bort det där och tänkt att det är ju inte en själv det handlar om, man vill ge det till sina nära och kära! Något att skriva ner i kalendern att ringa in, något roligt att se fram emot. Presenter är inget jag bryr mig om. Det är självklart kul när man får något man verkligen gillar, men en middag eller upplevelse med de man tycker om är tusen gånger roligare. Att fylla år eller gifta sig är ju ett tillfälle att fira, men det är ju också en bestämd dag och ett tillfälle där förväntningarna är höga. Det kanske inte blir så som man tänkt eller drömt om, utan känslorna blandas samman med prestation. Jag tänkte på detta när jag gick ifrån Karolinska härom dagen. Mitt allra sista återbesök var över. Hur gör jag nu? frågade jag min läkare när vi skulle säga hej då. Går man till en gynekolog och hur hittar man det? Ja, om du har besvär kan du ju kontakta tex Octaviakliniken, men du behöver inte ränna hos gynekologen om du inte har besvär, fick jag som svar. Jag ska alltså vara fri nu, från min identitet som livmoderhalscancerpatient. Jag förstår att vissa har svårt att släppa och gå vidare, man vill vara kvar i det svaga för att ha en anledning att förstå sina känslor. Jag går ut från Karolinska och kommer förhoppningsvis aldrig tillbaka. Inget mer cancer-kort. Jag är klar med den delen av mitt liv. Oron och nervositeten är förbi, nu är jag som alla andra. Kanske är firandet själva tomheten. Att kunna gå från sjukhuset och inte titta tillbaka. Promenera därifrån i majsolen mot skolan, hämta, köpa glass, gå hem och titta på Mästerkatten 2. Vika tvätt, betala räkningar, fylla diskmaskinen halvdåligt. Ta ett bad, tvätta håret och sätta på sig en pyjamas. Ligga i soffan hopslingrade en stund. Yoghurt i en skål. Som en helt vanlig frisk person utan mörkret. Det kanske är att fira. Att leva. ❤️
