God morgon! Kanske blir det en följetong här på bloggen i sommar, det här med att livet är så himla njutbart så här års och jag funderar på hur jag ska ta med mig den känslan in i vinterhalvåret. Det verkar iallafall så, eftersom det här blir mitt tredje inlägg på frågan. Jag blev så sugen på att skriva mer efter era kommentarer i mitt förra inlägg. Där är ni många som är överens om att det bara är att nöja sig med vad som bjuds, att vintern inte är till för att vara som sommaren och så är det ju förstås. Det jag dock funderar på är om det verkligen måste vara så. Måste man vara okej med att livet saktar ner ett halvår om året och att acceptans till det är den enda lösningen? Det var någon som skrev att de tagit bort soffan i vardagsrummet i stan och att de den familjen njuter mycket av det livet. Kanske finns det andra sätt än att kapitulera till vintern. En av de största lärdomarna jag fick när jag blev sjuk och crashade var att det är okej at gå emot, man måste inte alltid gå med strömmen. I massa år hade jag levt enligt den gängse klockan, vad som är normalt och vad man borde. Men efter min livsuppenbarelse, terapi och acceptans till framtiden så bestämde jag mig för att börja lyssna inåt. Min klocka är inte som alla andras. Alla är olika och jag mår verkligen bättre av att vara i rörelse, i sammanhang, i tanke och projekt. Den långa, mörka, långsamma vintern lockar så lite. Den sänker mig och rastlösheten börjar gro. En annan sak som slog mig är att så fort jag tar upp funderingar här i bloggen får jag välmenande förslag om att gå i terapi. Jag undrar, är det inte bra att fundera över livet? Behövs terapi för att man ska kunna reda ut saker? Jag är inte emot terapi såklart, det har hjälpt mig flera gånger i livet. Jag tycker mycket om att stöta och blöta, tänka och analysera. Jag vill så gärna att livet ska levas på det bästa sättet, vi har ju bara ett. Dessutom tycker jag att vi ofta tror att vi lever bäst om vi bara gör som alla andra, så som våra föräldrar gjort och som anses vara mest normalt, men ibland visar det sig att helt andra val i livet kan vara lösningen. Kanske är det ett vardagsrum utan soffa, kanske är det en ny hobby eller livsstil. Ibland är det ett tecken på något större som behöver lösas, men oftast tror jag att vi människor är sökare och att det helt enkelt är normalt. Speciellt på sommaren, när livet är enkelt och både frågorna och svaren dyker upp tydligt. Allt visar sig i lyckan. I vilan, i det njutbara livet. Så är det iallafall för mig. Sommaren är till för att rannsaka och tänka. Ge rum och utrymme till funderingar och det är så mycket lättare att tänka i tystnaden tycker jag. Svaren blir tydliga. Vi får se vilka förändringar som sker, kanske inga. Kanske är det så att man måste gå med på vintern. Många skriver att det är en tid av vila. Men för mig är ju sommaren vila. Jag vill inte vila mer, jag vill göra saker! Det kan ju ha med arbetet att göra, att jag är en ensamarbetare och det blir så tydligt på vintern. Men det är också långsamheten. Den passar inte mig. Det är inte mitt tempo, även om det säkert stressar andra bara att jag skriver så här. Det är ju just det som är charmen. Alla måste inte göra samma, alla människor är inte lika och behöver inte samma saker. Vad man behöver, det vet man inte alltid. Men ibland visar det sig och då blir livet glasklart. Ni får hänga med i jakten, det är ju det bästa med en blogg. Ord är inte bara ord som försvinner utan de finns kvar här i vår gemensamma plats. Nu ska jag återgå till sommarlivet. Någon dag i augusti kanske det ploppar upp, svaret. Tack för alla fina ideer och inspel, jag älskar att fundera kring livets stora och lilla med er! ❤️
