När jag fick livmoderhalscancer, blev behandlad och cancerfri snabbt satt jag och väntade på den där känslan av frihet, lycka och insikt. Jag hade ju fått leva, men varför var jag inte glad? Jag kände en oerhörd skam över att jag inte var glad. Varför kan jag inte bara vara tacksam över att jag fått leva? Jag hann ju till och med få min bebis, det är inte alla som har den turen. Men något skavde, gnagde, jag var så arg. Jag vill inte ha varit med om detta, det är så orättvist! Varför vet så många andra att cellproven inte alltid är tillförlitliga, hur kan detta vara allmänt känt men jag bara litat på vården och trott att det ska vara nog? Det tog mig flera år av att vara arg. Jag ringde LÖF som kanske skulle ge kompensation för livmodern jag förlorat men de sa att det inte gick. Man kan inte hitta all livmoderhalscancer via cellprov, så är det bara. Tumörer kan växa supersnabbt, så är det bara. Nitlotten föll på mig och nu är det dags att vara tacksam. Jag letade upp en psykolog som var specialiserad på cancer och pratade högt om min ilska. Om de där sakerna som man inte får säga men som jag tänkte. Att jag inte är värd något om jag inte har en livmoder. Hur ska jag orka höra ett enda ord till om pms, menskopp, den oberäkneliga 3:an, syskonkärlek etc etc? Jag skrek i telefonen att jag känner mig ofredad efter de sövda undersökningarna och operationen, naken och distanserad från min kropp för alltid. Att hur ska jag kunna låtsas leva ett vanligt liv när jag varit med om detta? Legat sövd med benen isär och jag vet inte hur många som grävt i mig. Som sytt i mig, skrapat, klippt, lagat. Hur blir man människa efter det? Efter tio veckors samtal kände jag mig inte arg längre. Det var slut. Hon i luren hade hört det förut sa hon. Tusen gånger. Alla känner som du. Ingenting med din historia är ovanligt eller konstigt. Cancer är helvetet på jorden och cancer i könet och fortplantningsorganen straffar kvinnor på tre vis. Döden, sexualiteten och drömmen om barn. Kroppen och huvudet flyter ut åt varsin håll. Separeras. På kudden ligger ett litet huvud och kroppen i sängen men de har ingen kontakt. Det tar år att ta kontroll över kroppen igen, äga den. Jag la på med cancerpsykologen och kände mig lättare efterråt. Kanske inte tacksam än men iallafall inte arg. Inte så där frustande ilsk. Lugnet lade sig och jag var klar. Fem år tog det att gå igenom de första faserna av sorg. Alla stegen måste betas av, det finns ingen genväg. Men varför är då bilden av cancer att när man får veta att man får leva kommer tacksamheten? Det är inte alltid sant. Allt det andra måste komma först. För att tacksamheten ska vara sann. Första gången jag varit arg på riktigt var i den där telefonen med henne. Jag kan inte skrika av ilska annars, bara av sorg. Att vara arg över sig själv är att skydda sig från faror, markera. Innan sjukdomen hade jag aldrig markerat, bara öppnat upp, varsågod ta för er. Jag tänker tillbaka på den jag var då. Nysjuk och otacksam. Inte alls så där varm och hjärtligt cancersjuk med blicken in i kameran och rakat huvud. Tacksam och kämpande. Jag var flackande, skämdes, kände mig smutsig och döende. Äcklig. Kunde inte starta insamlingar eller vara glad för den fantastiska sjukvården. Jag var ju fortfarande skakig efter känslan av övergrepp. Kanske tar det längre tid för mig också eftersom jag aldrig kan få den totala reningen, förlösningen. Ett till barn. Den där varma kärleksfulla blicken med handen på magen. En kvinnas roll och berättelse. Slutet på sagan där prinsessan får sin prins eller bebis. Lyckan av att det gick dåligt men titta på mig nu. Det som andra utan cancer orkar med. En snabb sorg och sen poff nu är allt bra igen! Bitterheten klär ingen människa. Så jag gömde mig inåt. Skrek i telefonen och psykologen tog emot. Det var så skönt att inte vara ensam. Alla känner så här. Jag är normal.Nu är det oktober långt senare. Uppe bland trädtopparna med utblick över stan som blir rödare och mer orange för varje dag. Lynn vaknar med ett ryck på morgonen för hans bästis har börjat i hans klass och det är som att han kommer på det varje morgon. Jag går långpromenader med min barndomsbästis som är nyseparerad och analytisk. Det är länge sedan jag la på med cancerpsykologen men det är kanske först nu jag tar tillbaka min kropp och fäster den med huvudet mot kudden. Klappar på den och säger bra jobbat att du orkade ligga där och vänta på mig. Ibland tar det bara tid. Belöningen kommer. Det är inget man får, det är något man släpper lös inom sig. <3
