Det är ju otroligt att man har en kropp som tar en fram genom livet. Som går från ett litet frö till en maskin och hjälper en genom livets stora och lilla. Det finna många sköna känslor för kroppen, en långsam promenad i maklig takt som är lång och rytmisk, känslan av att lägga sig i sängen efter en lång dag och känna ryset över hela huden från de kalla sängkläderna, ett varmt bad när det är kallt, bli kliad på ryggen, doppa sig i havet efter en lång stund på en varm strand och de lätta stegen man känner efter ett svettigt pass på gymmet när man kommer ut och benen både bär och inte bär. Jag har levt många år med att inte tänka på min kropp. Jag tror att det varit både bra och dåligt. Det var såklart några år där i högstadiet när jag granskade den och tyckte olika konstiga saker. För bred, får korta ben, för knottrig hy, för stora love handels osv. Jag satte på mig två behåar och målade ögonbrynen skarpt. Allt för att skapa det utseendet jag strävande efter och smälta in. Men efter att jag lärde känna Alice och blev ett med vår vänskap har jag känt mig stärkt i att jag duger fint som jag är. Hennes styrka i den övertygelsen om att vi är utmärkta har följt mig genom tvivel och dippar. Hon och de andra tjejerna i mitt kompisgäng gjorde det svårt för mig att falla dit och snarare kände vi att vi var ljuvliga. Kap allihop. Det är nästan otroligt när jag tänker tillbaka på det, hur mycket fallgropar min vänskap med Alice och de andra räddat mig från i uppväxten. Jag kommer vara evigt tacksam för det, att jag fick en barndom utan självhat och jämförelse. Sen har kroppen inte alltid varit snäll mot mig. Det är flera saker som väckt mig på nätterna. Min syn är en sån sak. -9 på höger öga och -8,5 på den andra. Ett blindstyre som måste hålla koll på ögonhälsa för att inte bli blind. Jag tänker på min mormor som inte såg något alls innan hon gick bort. Det måste varit jobbigt, att vara bortkopplad från världen i det sista. Jag minns när jag vaknade upp från operation utan linser och inte visste var jag var och bara såg några centimetrar framför mig. Det är såklart toppen att vi har linser och glasögon och det är väl inget kanske man tänker men för mig bor det en ångest i synfelet som kommer från att vara 11 år och kisa. Låtsas se skyltar, springa fram till fel personer och svara fel. Det sämsta med kroppen var ju såklart cancern. Att jag skulle få ett virus som satte sig på det sköra området på livmodertappen där två olika sorters slemhinnor och därmed två olika sorters celler möts. De som bor inuti oss och de som är i kontakt med den yttre världen. Det är symboliskt på något vis. Att det finns en port i kroppen in i oss där allt det magiska pågår och att det möter den yttre världen i en ring. Nu är jag ihopsydd och porten stängd och äggstockarna svävar fritt inuti mig, släpper ägg ett efter ett ut i ingenstans. Vem vet i hur många år till. Men kroppen är bra också. Jag kände det när jag 2022 bestämde mig för att få tillbaka den. Jag hade en tydlig kroppslig dissociation efter canceråren och struntade helt i den igen. Kanske var det av vana, så som jag aldrig brytt mig om att ge kroppen uppmärksamhet som liten, men den här gången med ett stort självhat där under. Det är ingen bra kombination, det är att gå runt med en maskin som lever sitt eget liv och precis vad som helst kan hända. Så jag återtog kontrollen över kroppen och gjorde den till min igen, testade hur det skulle kännas att vara riktigt utmattad, springa fort, lyfta tungt, få tillbaka mitt verktyg. Det är en av de bästa grejerna jag gjort i vuxen ålder. En del ser bara vikten som försvann, men det är bara en bisak i det stora hela. Att gå från att inte ha en kropp alls till att vara i kontakt och också utmana den är att få tillbaka livet. Några andra saker på minussidan är mitt dålig läkkött på fötterna efter att de tog bort lymfkörtlarna i min höft, min torra hårbotten som ofta kliar, huden på magen som för evigt är ärrad, rumpan som aldrig kommer ha volym igen hur många squats jag än gör och det knäckta revbenet från förlossningen som läkt knasigt och alltid sticker rakt ut. Men det är småsaker i det stora hela. De bra sakerna är mina starka ben, utmärkta hörsel, viga rygg och jämna hormonbalans. Sånt är jag glad för, tack kroppen för att du kämpar på så bra! Då kör vi 40 år till ihop. <3