Jag hade tänkt skriva om mode idag men det måste bli något annat. Det måste handla om längtan. Jag läste min vän Sandras blogg igår där hon skrev om en bok men också om oss. Det är fint och underligt, att man är vänner i tjugo år men också kommunicerar så här, genom blogginlägg till varandra som skrivs tidig morgon vid köksbordet. Hej Sandra, god morgon!Jag fastnade vid en beskrivning av längtan, att vi alla har den och bär den på olika sätt. Här i bloggen får jag ibland kommentarer som handlar om att det inte är snyggt att längta, att man (jag) borde sluta med det och vara i nuet. Kommentarerna beskriver ofta att den själv inte alls känner så och undrar hur man kan vara så rastlös? De får jämt mängder med likes och det verkar vara det största skrytet, att säga att man inte längtar. Jag undrar dock om personen som skriver talar sanning, för längtar vi inte alla efter något? Är inte det en fundamental del av att vara människa? Jag njuter av längtan. Precis lika mycket som jag kan njuta av nuet. När en stund i vardagen infinner sig, när det är städat och vackert hemma, solen lyser in och landar på kakelugnens oljigt blanka plattor och alla hemma är med sitt, då njuter jag och spinner som en katt. Det är inte längtan, men det finns också. De vilsamma stunderna som stannar till allt, där tacksamhet får sippra igenom, de älskar jag. Då säger jag högt, lökigt och säkert töntigt, nu har vi det underbart hörni. Tänk att få vara i den här familjen, tänk! Men jag längtar också. Efter våren, efter hav mot huden, efter en bebis i magen som aldrig kommer komma, efter att inte vara rastlös, efter att leka med Maje när hon är större, efter pappas kärlek och ett skruttigt hus som behöver mig i många år. Jag längtar efter körkort och kostymörjobb, ord som fastnar snyggt på pappret. Längtan är saker man ser fram emot och drömmar man inte kan styra. Ögonblick av magi som helst plötsligt infinner sig eller stannar i bröstet för evigt. Det är allt som inte är vika tvätt, svara på mail och laga middag. Det kan glimra till då med, det gör det ofta, men längtan finns alltid där tillsammans med allt det andra. Det är våra sår och vår barnslighet, det sköra som ingen får se för vem är vi om vi inte kommer dit? Att vara i nuet klassas som det allra finaste, men att längta är att visa vem man verkligen är. Det är att öppna upp till det det innersta och lägga det i sin hand. Sandra skrev om att få vara fri. Jag vill vara ett träd. Rotad i marken där jag står med min familj. Jag vill vara ett med Pontus och Lynn, så som jag drömde om att vara ett med mamma och pappa när jag var liten. Så som jag drömde om att känna mig självklar och älskad och en del av deras magiska tvåsamhet. Inte bara i nuet och i vardagssysslorna, jag ville förstå vad de längtade efter.
