Här kommer ett önskeinlägg om hur min sommarträning ser ut. Ni har uppskattat inlägg om min löpning tidigare (finns här, här och här) så jag hoppas att ni även gör det med detta som för mig varit en naturlig fortsättning på den resan. För mig har träning aldrig varit kul, bara ångest. När jag växte upp tränade min mamma framför teven varje dag och sprang när vi var på landet, men jag minns aldrig att hon pratade om hur kul hon tyckte att det var, eller varför hon tränade egentligen. Det enda jag visste var att jag absolut inte ville göra det där. Jag ville sitta och rita, skriva listor och drömma om hur livet skulle bli när jag blev vuxen.I skolan var jag usel på gympan. Dålig kondition och ångest över hur jag skulle se ut i träningskläder. Jag tyckte helt enkelt inte alls om att röra på mig. Det var inte min grej.Första gången jag tränade för min egen skull, eller på egen initiativ, var i 20-årsåldern när jag bestämde mig för att testa löpning. Det verkade vara den träningsform som många uppskattade eftersom de kunde styra över det själv, det var gratis, vackert och fridfullt. Dessutom hade jag nått en punkt där jag kände att jag inte kan leva ett helt liv utan att kunna springa till bussen utan håll. Så jag började springa med en app som berättade för mig när jag skulle jogga och när jag skulle gå. Några få minuter i taget. Till slut kunde jag springa sakta i 2 kilometer utan avbrott och det var då jag kände den första kicken. Jag klarar det och det är ingen som berättar för mig om jag är bra, dålig eller ens tittar. Min löpning är inte för någon annan, den är för mig.Där i den insikten väcktes något hos mig. Jag började se på rörelse på ett helt nytt sätt. Från att ha varit något man borde göra, något som bedöms eller betygssätts blev det på mina villkor. Ingen utifrånblick. Det var en grej jag gjorde för mig.När vi köpte Gotlandshuset insåg jag att de perfekta löprundorna fanns bakom knuten. Jag tränade upp löpningen på ett par somrar genom att riiiiiiktigt sakta och inte alls särskilt långt springa längs med hagarna. Efter några år kunde jag springa fyra kilometer och det kändes helt fantastiskt. Det tog mig alltså ungefär fem år att lära mig jogga. Det var ingen snabb fix, jag smög in löpningen i mitt liv. De senaste tre åren ungefär har jag sprungit nästan dagligen när vi är på Gotland. Men i stan har jag haft svårt att hitta rätt rundor, och framför allt inte alls tyckt om att springa i regn och snö. Det har varit en sommarsyssla för mig. Så i vintras när min hårbotten kliade som värst, när håret blev grått på en dag och jag kände mig allmänt vinterglåmig bestämde jag mig för att damma av SATS-kortet jag köpt spontant innan pandemin och knappt använt och ge gymmet en chans. På samma sätt som jag lärt mig älska löpning långsamt kanske gymmet kan ge mig samma känsla av frihet och självkärlek? Egentid och en ren hjärna. Jag älskar hur min hjärna fungerar när jag tränar och efteråt. Det är som att de mörka molnen skingras och mina tankar är bara goda. Jag blir snäll mot mig själv.Jag började sakta med crosstrainern. Maskinen som verkligen andas tv-shop på 90-talet. På den kunde jag se serier och jag började med Sex & the City igen. Efter sex säsonger och utan rus insåg jag att jag måste testa något annat. Jag scrollade igenom appen och insåg att jag hade ett gratis PT-pass jag kunde utnyttja. Så jag bokade det och måndag den 7:e mars i år gick jag på mitt första styrkepass. PTn gick igenom olika övningar och jag insåg att jag är ganska sned muskelmässigt, dessutom rätt rädd för att ta i och inte alls så där vältränad som jag såg framför mig att jag var efter många år av löpning.Två dagar senare hade jag bokat min första klass, med mina kompisar Pauline och Amina som går mycket på klasser. Crosstraing där man har sin egen station med vikter, stång och step-bräda. Det var fruktansvärt jobbigt, tungt och svårt. Men jag klarade det! Och blev hooked.Efter att jag testat den första klassen insåg jag hur många som finns och började boka olika för att testa mig igenom passen. Inför varje pass var jag blåögd till hur jobbigt och svårt det skulle bli, klarade det och gick lite lyckligare och starkare därifrån. En ny kick. Att inte ens veta vad som ska göras och bara få ta i för att se om det går, och så gör det det. En otrolig känsla.Att dessutom få umgås med kompisar på lunchtid, hänga tillsammans innan i omklädningsrummet och efteråt, så himla trevligt! Efter bara en månad märkte jag enorm skillnad på styrka. På samma sätt som löpningen gett mig bättre grundkondition har crosstraining, absolution och de andra styrkepassen gett mig bättre kroppskontroll och styrka. Att explosionsmässigt lyfta något som är tungt, en otrolig rush. Det passar verkligen mig.Nu här på Gotland ville jag inte tappa det jag nyss funnit så jag köpte en kettlebell på 8kg och 2 hantlar på 5kg och nu gör jag tabata-pass i sovrummet då och då kombinerat med mina löprundor. Jag sätter på en lökig playlist på Spotify där en hetsig kille räknar ner och säger när det är dags för vila så använder jag de övningar jag läst mig på crosstrainingpassen. Squats med vikter, olika sit ups med vikt, planka och ryggövningar. 10 minuters styrkepass som gör mig helt svettig och rusig efteråt. Inget revolutionerande för någon alls kanske och det låter säkert dessutom otroligt jobbigt på semestern, men för mig har det varit en underbar resa som jag är så glad för. Att sakta lära sig att ens kropp är ens egen och att det går att älska nya saker, det är en så himla skön känsla tycker jag. Jag styr inte bara kroppen utan också hjärnan med min träning. Puttar den åt rätt ställe där jag tänker rena tankar och känner lycka.Den här sommaren springer jag inte lika långt och fort som förra. Några kilometer några gånger i veckan och mina 10-minuters tabata-pass i sovrummet varannan dag. Det är min sommarträning. Ett stort steg från hur jag såg på rörelse tidigare i mitt liv, men precis lagom för mig att kunna upprätthålla och njuta av länge.Hur ser ni på träning? Springer ni? Tränar ni styrka? Vad är era tankar om att hitta rätt träning för en själv? Puss!
