Foto: Mira WickmanGod morgon hörrni! Här sitter jag en vanlig grå morgon i mars och blickar ut över torget och staden. Positivt sett så kan allt bara bli varmare, grönare och härligare nu. Just nu är det dock hundra procent gråskala. Inget är gråare än Stockholm i mars. Diset ligger tungt över torget som fortfarande byggs om. Grå järnställningar och staket över grå asfalt. Grå träd i dimman. Kan man ana små knoppar där på än? Tror inte det.Jag känner mig lite ruggig. Igår reste jag i nio av dygnets timmar. En av de dåliga sakerna med att satsa på mig själv numera är att jag verkligen känner av när vardagen sticker ut från det normala. Jag älskar mina vanliga dagar med promenad till jobb och skola, träning och middag tillsammans. Rutinerna. Nu kom jag hem när Lynn redan somnat och det känns som att jag missat hela dagen. Kanske har jag pms? Känner mig riktigt ful nu också. Det borde vara det, men jag vet ju inte eftersom jag inte har mens så är det svårt att hålla koll. Skyller på det iallafall och tänker att jag får vara extra snäll mot mig själv idag. Den här veckan är full med roliga saker, jag tänker på det så bli jag glad. Det är inte synd om mig. Jag ligger efter med det vanliga jobbet efter dagarna i Paris så den här veckan ska jag hänga i ateljén så mycket som det går och jobba ikapp. På lördag ska Pontus och jag på stor fest och jag kan inte komma ihåg när vi var på det tillsammans sist? Lynn ska sova över hos mamma och vi ska äta middag med kompisar ute innan. Vad ska man ha på sig? Paljettklänning? Vi får se vad det blir. Det är mycket saker på spel just nu, som ligger i andras händer. Hur mår ni när ni väntar på besked och bara måste släppa kontrollen? Har ni lärt er hur man gör? Jag tycker att det är så svårt. Vill bara veta. Sån var jag verkligen som singel också. Tur att jag träffade Pontus, annars hade jag kanske inte pallat med det hårda singelklimatet som finns numera. Den med coolast inställning till livet vinner swipen och får gå på dejt. Allt rankas och rangordnas. Som vanligt kommer kvinnor sist fastän de har allt under kontroll och i ordning. På tal om coolhet kom ett nytt avsnitt av Billgren Wood igår som handlar om att vara i tjejgäng, hur man är cool och om det ens är en viktig faktor. Jag är verkligen hyperkänslig för stämningar i rum. Jag tror det är ett resultat av att vara ny i stan som barn och den där gången mina vänner och min lärare hade en intervention med mig i korridoren för att de tyckte att jag var för på och var rädda för att såra mig. Usch. Jobbigt att vara den personen som folk inte vågar säga till. Måste tänka på det, henne vill jag inte vara. Men jag märker verkligen av stämningar i ett rum. En bordsplacering, hierarkier och vilka som är ballast. Märker ni av sånt? Jag känner inte det i vänskaper, men på jobb och i sociala situationer. Kanske är det en yrkesskada? Kanske är sånt viktigt i mitt jobb? Jag har ju varit med ett tag så jag vet ju att det där rör sig. Ingen är den coolaste särskilt länge. Fast coolhet i människor kan ju vara ett personlighetsdrag också. Svalhet och säkerhet, eller osäkerhet. Lyssna på avsnittet här om ni är sugna på att höra vårt samtal.Nu ska jag koka ägg och kaffe, gosa ner mig med Lynn i sängen medan han är mjuk och medgörlig, innan tuffheten hos en sexåring slår in. Sen kommer vardagen tillbaka, skönt. Inga niotimmartågresor idag, bara en hel vanlig grå promenad till jobbet. Tacka vet jag det. <3
