Jag hade ett intressant samtal med mina vänner i helgen som skulle vara spännande att höra er input på. Jag har nämligen hela mitt liv varit dålig på att visa mina sämre sidor för folk. Nära som onära. De senaste åren har jag jobbat mycket på självkänslan och insett att en av de tydligaste tecknen på att jag mår bättre nu är att jag inte ser mina egna tillkortakommanden, fadäser eller nederlag, som något dåligt som måste döljas. Snarare försöker jag titta nyfiket på dom, som en forskare skulle gjort när resultatet än en gång i forskningen visar att det man sökte inte stämmer. För även det är ju information. Att kunna skratta åt sig själv, klara av tråkiga besked eller motgångar och våga dela det börjar jag se mer och mer som en styrka. Det är dessutom en stor del i varför man tycker om en annan människa, man ser sig själv i den.Jag är en obotlig optimist och försöker vara öppen för alla vägar som är menade för mig. Det som inte gick den här vägen kanske funkar på ett annat sätt. Det viktigaste är bara att göra och röra sig framåt. Man behöver inte heller jaga känslan av att vara framme, för när man knarkar den blir tempot bara snabbare och snabbare och känslan blir aldrig lika stark som när man första gången kände att det gick vägen. Det är saker jag funderar på nu som 38-åring. Tänk om jag hade vetat tidigare! Att när jag inte får allt jag vill, klarar det jag önskar, lyckas och gör rätt är jag som mest älskvärd. Vilken tröst ändå!Å andra sidan tycker jag mig se en trend i att använda sina tillkortakommanden som stoff för att få poäng, speciellt på sociala medier. Den som berättar det mest privata om sig själv får skratt och är därför cool. Det blir en distans från det verkliga. Gränslöshet som gräns. Det är modigt att våga visa när det inte går som man tänkt sig, det är älskvärt att skratta åt sig själv men man behöver aldrig tumma på sin integritet för att få kärlek. <3Var ligger ni själva på skalan? Lutar ni åt oversharing eller har ni också svårt att vara sårbara för andra? Puss!
