Igår körde jag upp på Trafikverket i Farsta och jag tänkte berätta hur det gick. Men innan vi kommer dit vill jag börja med att ta er till i förrgår morse när jag vaknade med en klump i halsen och oroskänsla i magen. De senaste lektionerna hade inte känts så bra, egentligen hade det inte känts så bra generellt sen lilla uppkörningen. Igår var det som att klumpen var för stor för att få plats och jag fick ett rejält breakdown, med en dag kvar till uppkörning. Jag tog fram appen och kollade om det fanns någon till ledig lektion jag kunde boka. Det blev en direkt efter min tidigare inbokade dubbellektion och sen en på morgonen dagen efter på uppkörningsdagen. Nu jäklar. Jag funderade på om jag skulle berätta för min lärare hur jag kände, att jag var orolig och hade nära till gråten, men tänkte att det kanske inte gör någon jätteskillnad så jag bestämde mig för att hålla ihop det, vara vuxen och göra mitt vanliga bästa. Redan på vägen till trafikskolan brände tårarna bakom ögonen och när jag öppnade dörren började de rulla ner för kinderna. Vi satte oss i bilen och allt bara vällde ur mig. Jag förklarade hur jag kände, tog min tid och vi bestämde att jag skulle köra fritt och med tyst koncentration hela dubbellektionen. Så det gjorde vi och det var den bästa lektionen jag haft någonsin. Det var som att allt föll på plats. Det behövdes en rejäl urladdning för att jag skulle skaka av mig allt tvivel. Lektionen efter var med en annan lärare jag inte träffat lika mycket och den gick också bra. Okej, nu kör vi.Nu får det gå som det går, tänkte jag när jag vaknade på uppköringsdagen. Går det inte vägen så vet jag iallafall att jag kan, hur det känns när det känns bra och det är självförtroendet jag behöver för att fortsätta framåt. Jag ska bara göra mitt bästa. Vi övade lite parkeringar och säkerhetskontrollen innan och så satt jag där på Trafikverket i Farsta igår kl 13.50 och väntade på att min namn skulle läsas upp. Jag kände en märklig ro när vi gick till bilen, som att det viktigaste nu var att göra det jag kan och inte låta känslorna komma mellan, och så körde jag bilen i 30 minuter. I bostadsområden, i cirkulationsplatser, på motorvägen, lite korsningar, några körfältsbyten, en parkering och sen tillbaka till Trafikverket. Körningen är godkänd sa förarprövaren sekunden motorn var avstängd, och hela jag fylldes av en otrolig lycka! GODKÄND! Jag har alltså körkort? Jag som inte suttit bakom en ratt tidigare, som absolut aldrig någonsin trodde att jag skulle klara det. Jag har körkort! Jag är så himla stolt och glad och nu måste jag komma på hur jag ska fira? Med att stanna i den här känslan så länge det går tror jag, sen ut på vägarna lugnt och säkert, hela vägen till Gotland! ❤️ Tut! 🚗💨
