Dagarna förra veckan är som ett enda kluster i huvudet. Jag jobbar, hemifrån eller i ateljén, tränar, går samma sträckor och gör samma sak. Allt på repeat. Jag klagar inte för innerst inne är det nog vardagslunken som är mitt favorittillstånd. Jag tänker ibland på det mamma sa till mig när jag var yngre och frågade henne vilken hennes favoritålder var och hon sa 33. När ni var små, livet rullade på och allt bara var i stunden. Jag tycker om att tänka på att den bästa tiden kanske är nu. Det suger till i magen och så njuter jag, fast det gör också lite ont. Men det ska ju livet, iallafall lite så det håller en på tårna med vad man känner och tycker, göra. Man får inte bli blasé. På tisdagseftermiddagen efter två dagar utan smink iklädd träningskläder framför datorn bestände jag att det var dags för en liten paus och messade Lizzie. Hon ville också ses så vi köpte en kaffe och tog en eftermiddagspromenad i gamla Enskede där hon bor. Georgie! Kommer ni ihåg när de var valpar? Kommer ni ihåg när Lizzie och jag var valpar? Vi hoppar till onsdag. På vägen hem från jobbet stannade jag till på Tambur och slog till på servetterna jag kikat på ett tag, de rutiga. Plus flortunna glas med bullig kant, för de är de godaste att dricka ur. Jag gick och handlade, satte på musik, tände alla ljus och väntade in kvällens gäster. Enkel outfit men med pärlörhängen känns lagom en onsdag. Hittade ett pet nat på tillfälliga som var supergott och friskt, tips! Sen kom Alek, Amina, Harriet och Minou och stökade runt, åt middag, planerade Paris och hängde runt tills läggdags. Tufft att vara störst! På torsdagen lämnade jag på skolan, köpte rosa hortensior på torget och gick till ateljén. Det är så mycket provningar nu, alla ska gifta sig! Vi provade sidenklänningar och långa slöjor. Den här slöjan från 1920-talet är så himla fin! Men jag tycker bäst om när slöjan är en aning ljusare än klänningen i tonen, det blir mer harmoniskt så. Fin! 1930-tal med dramatiska ärmar. Klänning, slöja och örhängen bokades och sen jobbade jag vidare vid datorn och hade en provning till. På eftermiddagen kom Susanne förbi med en klänning som hon ville donera till samlingen, så himla fin! Båda två! Jag åt sen lunch inne hos mamma, babblade om ditten och datten och sen stoppade jag fötterna i skorna igen och tackade jobbet för ännu en dag bland spetsarna. Att jag får jobba här, inte konstigt att vardagen känns bra! 37 är kanske min 33. 💘
