När man har barn kommer frågan ofta upp. Hur ser era skärmrutiner och regler ut? Den nya studien som rekommenderar sparsamt med skärmtid för yngre barn har varit en het debatt och i de flesta hem finns det olika sätt att se på det. Allt från whatewer works till noll skärm och bara lek. Jag minns redan på BB där jag skamsen fällde ner dataskärmen med Poirot när barnmorskan kom in för att se hur det gick med amningen eller testa mitt blodtryck. Jag tänkte att jag borde vara fullt fokuserad på min nya bebis. För fastän jag mest ligger här och ammar och han sover på mitt bröst kändes det fel att ljudet från det lilla brickbordet kom från en belgisk detektiv och inte hans snusande andetag.Långa köer i bilen, ja då åkte babblarna upp. Frustrerad över att man inte kunde plocka upp honom ur bilbarnstolen, vad ska man göra när han gråter så förtvivlat? Sen minns jag de långa vagnpromenaderna med sulkyn varje morgon på väg till förskolan. Vi bodde på Hallandsgatan nära Skanstull och hans förskola låg hela vägen upp bakom Katarinakyrkan. En go 25-minuterspromenad var det varje morgon, och han vägrade sitta i vagnen. Skulle kravla sig ut, lägga sig som en blöt filt som gled ut ur vagnen ner på trottoaren. Då åkte Pingu fram på mobilen och han satt tyst och lugnt och lät mig gå med honom hela vägen fram i tid. Inte möta blick med andra när man går. Efter några veckor bestämde vi oss. Nej det här går inte, han kan inte få bestämma vart vi ska, han är ju bara ett litet barn. Så avvänjningen av Pingu satte igång och det blev några tuffa mornar men sen var det över. Den där magkänslan att det inte känns rätt när han har skärm, är det samhällets dömande blick på mig eller är det min inre övertygelse? Det är inte alltid lätt att veta.Både Pontus och jag kommer från hem där teven var en del av barndomen. Sommarlovsmorgon, tv-spel hela familjen, titta på mysig film på fredagskvällen. Själva teven är en centerpunkt för familjens mys. Inte bara såklart, men absolut en del av den. Ganska tidigt bestämde vi oss för att Lynn inte skulle få tillgång till paddan. Den var familjens att lyssna på musik på och att ha med på resor när det är absolut nödvändigt. Teven däremot är vi mer frikostiga med, fast även där finns det tydliga regler. Så tydliga att det inte behöver sägas eller tjatas. På fredags- och helgmorgnar får man titta på film innan frukost. Teven sätts inte på direkt när vi kommer hem från fritids utan den tittar man på efter maten. Innan middag leker, ritar eller gör man läxorna. Tv-spel spelar vi gärna, ihop eller med en kompis som kommer hem efter skolan, men aldrig på internet med andra som inte är i rummet. Inte än. Egen mobil kommer få vänta och när den tiden kommer känner jag efter i magkänslan igen. Är grupptryck eller inre övertygelse? Det där med skärm är inte lätt och jag förstår att det bara kommer bli mer av den saken. Kanske är det därför jag så tydligt känner inombords att den lilla skärmen får vänta så länge det går. Kanske har jag Pingu-beroendet färskt i minnet trots att det var sex år sedan, eller så ser jag hur mitt barn skulle sluka den med hull och hår och vad händer då med Sonic-teckningarna? Med Spökslotts-brädspelet? Troligtvis går det att ha båda två i livet, det har ju jag, men den inre övertygelsen säger ändå att vänta ett tag. Hur ser ni på skärmrutiner, den nya skärmtidsrapporten och hur ställer ni er till mobil, tv-spel och tv i familjen? Vilken ålder är lagom med egen telefon? Spännande att höra hur ni tänker och hur era rutiner ser ut! Är ni nöjda med hur det är eller skulle ni vilja förändra något? Kram.
