Vardagarna är rätt så lika just nu. Jag har hamnat i en loop där jag är den som lämnar på förskolan och Pontus hämtar. Det är min absoluta favoritgrej att lämna och en av mina tråkigaste att hämta. Att få påbörja något, starta upp och leda fram till ett mål känns mycket mer psykologiskt rätt för mig än att hämta, gå hem och avsluta. Riktningen är mycket luddigare då, klippet i steget inte lika studsigt, svaret på hur dagen var är inte lika intressant som frågan om hur den kan bli. Jag har börjat med hårspänne och förundras över hur en sån liten futtig grej ändå kan skänka glädje. Betyder det att hjärnan är så på botten att minsta lilla glitter kan liva upp den eller att den konstant letar efter saker att känna och tar vad den får? Vägen till jobbet är solterapi. Om jag hade ögon i nacken. Enligt google börjar våren i år den 20 mars här på norra halvklotet. En annan sak google berättade för mig är att den 20 mars dessutom är internationella lyckodagen. Kan tro det. Min vardagsuniform. Kjolen är en vuxen kvinnas version av överdragsbyxor. Sen undrar jag om det finns något sexigare plagg än en vanlig randig bomullströja? Nu är frisörtid bokad och håret ryker på måndag. Dagen före min födelsedag. Sista sucken av 35. Rebellen åker fram med saxen. Vad jag gör stor grej av det här med femton cm hår. Det ligger väl en förhoppning om total katarsis där i klippningen antar jag. Sen har jag suttit här. Svarat på oändliga mail om provningsförfrågningar för alla verkar vilja gifta sig i år. Tänkte lite på hur sjukt det är att de vände Lynn i magen på mig när jag var gravid. Har ni sett en video på det? Nästan mer alienmagiskt än att faktiskt se en förlossning. Minns hur magen hängde lös när det var klart för bebisen helt plötsligt låg som den skulle och huden tänjts ut av att han låg i säte så länge. Så här glad var jag efteråt. Little did I know vad som väntade, heeee.På tal om genitalier etc så kan ni lyssna på Gynpoddens senaste avsnitt där jag var med och pratade om min resa med livmoderhalscancer. Det har verkligen varit en resa så här efteråt också. Det tog mig många år innan jag ens klarade av att prata om det utan att totalgrina, men nu börjar det kännas lite mer avlägset. Jag är med i en grupp på Facebook med kvinnor som drabbats och inser vilken himla livsresa det är. Inget som går över i ett kick rent psykiskt om man säger så, eftersom det påverkar en på så många sätt. Hoppas ni ska gilla avsnittet iallafall, och om ni vill höra lite om mina tankar kring mitt och Pontus second wedding i maj så kan ni lyssna på senaste Billgren Wood där vi babblar om det, och massa annat stökigt. Nu har jag dessutom örhängen att matcha min klänning, och en liten idé till bukett. Location är bokat och Pontus planerar livemusik, så det är inte lång tid kvar nu. Kanske vore det mysigt med en riktig tryckt inbjudan också att skicka hem i brevlådan? Ja så får det bli. Och på tal om tips så vill jag tipsa er som ligger hemma i karantän att titta på dokumentärserien On Pointe på Disney+. Den handlar om School of American Balett i New York och eleverna där som är mellan 8-18 år. Det finns inget som är så ångestdämpande eller vilsamt njutbart som att se människor som är riktigt duktiga på något göra det de älskar mest. Ha en härlig onsdag, puss!
