God morgon! Jag har vänt på dygnet igen. De senaste dagarna har jag vaknat innan klockan sex och idag passade jag på att smyga upp och sätta mig här med er. En liten stunds skrivro, det är ett favoritsätt att börja dagen. Jag har varit nostalgisk på sistone. Kanske är det en begynnande 40-årskris, eller så är det bara något som kommer i perioder. En del av att vakna tidigt på morgonen till ljudet av en fågel som kvittrar eller en stor båt som dånar med tutan i diset nere vid kajen. Våren står runt hörnet och det är en tid av blandade känslor tycker jag. Igår träffade jag min gamla vän Louise som jag inte pratat med på många år och det föll sig bara så naturligt allting. Som att ingen tid gått fastän våra liv fyllts med alla möjliga viktiga ögonblick sen sist. Blir man någonsin en ny person eller fortsätter man vara den man är för evigt? Kanske är det bara små skiftningar i empati och förståelse för andra som dyker upp längs med vägen av utmaningar. En tacksamhet som kryper på när man ser att alla har sitt. Humorn är iallafall en av de viktigaste kärnpunkterna och det som gör att jag känner mig trygg med någon. Kan jag ha högt i tak här, våga säga vad som dyker upp utan självcensur? Om ja, du har mitt hjärta för evigt. Att få känna sig trygg i en annan persons sällskap, odömd och fri, är det enda jag vill. Jag kan omöjligt tänka på att korrigera mig hela tiden för att inte säga fel eller vara plump. Jag undrar varför jag är så rädd för det? Lättkränkt kanske, eller bara oerhört rädd för att såra andra. Det är väl två sidor av samma mynt. Jag sitter i köket och det håller på att bli så mysigt och ombonat. Jag längtar efter lite vårsol så jag kan fota bättre och visa er. Jag sydde en liten linnegardin till elementet och det gjorde hela rummet. Värmde ett annars ganska vitt och kalt utrymme. Pontus pappas oljemålning på båtarna vid Riddarholmen har vi satt upp på väggen över hyllorna. Jag har satt ner tre vippjasmin i den stora korgen i fönstret och de doftar så gott. Idag är det lördag och om bara en liten stund kommer killarna, och hunden, vakna och morgonen börja. I kylen står små franska yoghurtar från veckans födelsedagsfirande och jag köpte en ny granola med chokladsmak som jag är sugen på. Det kommer bli så gott med en kopp kaffe, den första. Blodapelsiner i det italienska glaserade fatet, födelsedagstulpaner i en vas på marmorbordet. Vår kyl gör ett brusande ljud. Man får trycka på av och på-knappen för att det ska sluta en stund men det kommer tillbaka. Dags att byta kanske, eller frosta av. Idag ska Lynns klasskompis hänga med oss hela dagen för hans föräldrar ska gå på teater. Tekniska museet kanske, fast de vill nog helst bara vara hemma och leka. Hänga inne i Lynns rum med stängda dörrar. Jag läste någonstans att vi millenials är sovrumsbarn som är föräldrar till vardagsrumsbarn. Jag vet inte exakt vad det betyder, borde kanske klickat på rubriken, men tyckte att det var intressant att tänka på. Att få ha sitt eget lilla universum känns så fint. Jag är glad att Lynn fick sitt rum till slut. Ikväll ska jag träffa mina bästa vänner sen för evigt och äta middag. Vi ska fira mig och Tove som fyllt år. Jag vet exakt hur det kommer kännas och vara. Högt i tak, fritt och med plats för vilka skämt som helst. En sak som är bättre än nostalgi är det som fortfarande finns, det som pausar länge men dyker upp på precis samma sätt. Det som följer med och återkommer, ofta eller sällan, med självklarhet.
