Onsdag morgon. Ett liv hinner ske innan man börjar dagen på riktigt. Lynn drömde en mardröm och kom in till oss tidigt inatt. Jag minns mardrömmarna man hade som liten. Min farmor tog mig på Oscarsteatern för att se Fantomen på operan när jag var lite yngre än Lynn. Kanske alldeles för tidigt för jag minns att jag såg vita masker i mina drömmar i flera år efter det, och i fönsterrutor när jag tittade in. Nu tänker jag dock att det kanske var anledningen till mycket, att jag gillar teater och film. Romantisk drabbande musik. Hela den världen.Vi gick till skolan och höll nästan på att bli påkörda av en pappa på cykel med sitt lilla barn där bak. Varför cyklar de så oerhört fort? Det var bara en millisekund ifrån att de körde rakt in i oss på gågatan där vi bor. De har tagit bort alla övergångsställen nu inför sommaren och satt ut stora grönskande krukor för att gatan ska vara en lummig oas. Men folk kör med sina cyklar lika fort ändå, fastän sikten är skymd. Vad hade hänt om de krockat rakt in i oss? Vill inte tänka på det lilla barnet där bak. Jag ropade efter honom men vet inte om han hörde, eller förstod att det var alldeles för fort. Alla rusar till skolan, skyndar på morgonen och hastar. Jag såg ett roligt klipp i morse när jag låg vaken om att vi är värda att känna lugn. Att våra sår inte är det som gör oss intressanta. Det finns så mycket mer än det. Haha, en rolig meme gav mig en insikt. Ibland blir det så. Jag orkar inte skynda. Vill göra en sak i taget, se mig för, lyssna på mardrömmar och hinna vara med fastän morgonen går fort. Igår var vi på 15-årskalas. Det är så spännande att se tonåringar i grupp. De är underbara. Lynn blev modig och tog plats. Jag undrar hur det blir att ha en egen tonåring hemma. Mysigare än man föreställer sig tror jag. Iallafall om man inte hastar. Idag ska jag träffa Louise igen. Vi ska äta lunch i våra gamla jobbkvarter. Numera ligger inte Beyond Retro kvar på Åsögatan. Jag minns exakt hur det var de första dagarna när jag jobbade där. Louise med den perfekta lilla luggsnurren. Hur proffsiga alla var, pratade på engelska. Thomas med fransk brytning som uttalade store manager med långt aaaa på slutet. Louise som planerade butiken i excel och skyltdockorna som stod till vänster på vägen ner längs med rampen i butiken. Ett tak fyllt av tyll. Det känns som en evighet sen jag var 20 och sökte mitt första jobb där. Tiden går. Det är det enda man vet. Ett ögonblick kan ändra allt. Lika bra att njuta av dagen. Hoppas ni får en fin fredag. Puss!
