Tänk att vi snart kliver in i ett helt nytt år. Det här året swischade förbi. Under den första tiden av året var jag fortfarande nyfrälst efter att ha upptäckt träningen på ett helt nytt sätt och dessutom gjorde jag Masked singer och två säsonger av Alla mot Alla. Det var en hektisk tid av massa utmaningar, både fysiskt och psykiskt. Det är svårt att föreställa sig hur det är att vara inskruvad i en trälåda med ett popcornhuvud man inte ser ut ifrån. Sen ska man dessutom dansa och allra helst inte ramla av scenen. Men jag gick in i det med inställningen att det inte är så viktigt, eller noga. Det viktigaste är att man bara gör, som min pappa brukar säga. Testar, kastar sig ut, inte räds åsikter eller möjligheten att misslyckas. Livet blir rikare då. Iallafall inte begränsat. Sen kom våren och sommaren och livet puttrade på som vanligt. Tid går olika fort beroende på hur mycket nytt och svårt man gör tycker jag. Det är knepigare att utläsa tidens gång när allt är som vanligt. Jag blir mycket mer existentiell när vardagsveckorna kommer och går. Man vaknar ännu en morgon i samma säng och gör samma sak. Det är lyx, men det är också svindlande på något sätt. Räkna ner dagarna. Ibland tänker jag på att jag gör exakt samma nu som när jag var 21. Livet är inte annorlunda på så många sätt, utmaningarna ligger på ungefär samma nivå. Så kan man ju inte ha det. Snart kommer 2024. Skönt att kliva mer in i 20-talet. De första åren var så hemska. Pandemin påverkade mig mer än vad jag tänkte då tror jag. Jag tittar tillbaka på bilder från 2021 och ser en mycket olycklig person. Men det var mer än pandemin som ställde till det. Jag tänker på 2024 med ett litet leende på läpparna. Framtiden, det har alltid varit min bästa grej. Det handlar inte om att jag inte njuter av nuet, men att jag är en hopplöst hoppfull person. I framtiden vet man aldrig vad som väntar, den är ren. Bakåt kan man också blicka. Både med nostalgi och rosenskimmer och med ömma sorgsna tankar om saker livet varit med om. Men framtiden är alltid ljus och hoppfull. För den är vad man gör den till. Den kan bli vad som helst, i ens huvud. 2024 närmar sig. Jag vill försvinna in i tiden och stanna den. Vända upp och ner på dagarna. Lynn börjar bli stor nu, det är sån skillnad. Att ha en sjuåring hemma och en man som trivs med sin vardag gör att det finns utrymme för mig. Att tänja på gränserna. Jag märkte det redan i år att jag nästan obemärkt kan smita ut på kvällen och gå på ett yogapass efter middagen. Komma tillbaka svettig och lycklig och där sitter killarna i soffan och säger hej. Var det skönt? Ja. Ett litet steg i taget frigör jag mig. Jag hade ett fint samtal med mamma igår om barn. Jag sa att det räcker bra med ett barn, vem hade kunnat tro? Jag har varit så insnöad i tanken på att ha en stor egen familj men nu när hormonerna lagt sig och jag kan se klart utanför min egen kropps signaler räcker det fint som det är, det finns plats för så mycket annat. En möjlighet för mig att hitta eget i pauserna. Jag känner ingen längtan längre sa jag till mamma. Kanske har jag funnit acceptans? Att den kan kännas så sann? Eller så är hela systemet ett stort lurendrejeri. Passar man inte in i mallen eller föreställningen om livet är det svårare att höra sin egen röst tala högt. Det är lätt att bli blödig, tacksam och mjuk i kanterna, så här i slutet på året. Blicken framåt men också på vad som redan finns. På det man upplevt och det som ligger framför en. Jag hoppas 2024 blir ett fint år. Jag tror det. Var befinner ni er? I tid som står still eller tid som rusar fram? Var vill ni vara nästa år? Puss.
