Hej och god morgon på denna måndag! Sista dagarna av september nu, det känns i luften. Än lyser solen in i lägenheten och visar hur dammet yr, men snart blir det mörkare och då är det bara att bulla upp med tända ljus, filtar, rada upp böcker och ställa fram teburkarna. Det är väl därför man njuter så mycket av höstmyset, det är glimret när allt blir mörkare. Den här veckan ska jag göra halkbanan och skriva teoriprov. Det känns surrealistiskt att det närmar sig med uppkörningen. I juni hade jag aldrig suttit på förarsidan av en bil och nu ska jag alltså sladda runt ensam i en och svara på frågor om lufttryck i däcken och abs-bromsar. Härom dagen när jag tog Nynäsvägen ut till Haninge centrum och körde runt bland cirkulationsplatserna där tänkte jag att om jag lyckas ta det här körkortet så kommer jag vara stolt över mig själv. Verkligen stolt på riktigt. Det är många som har körkort och det är kanske ingen stor grej för vissa men för mig är det ett steg i riktningen att bevisa att jag klarar något jag absolut aldrig trodde. Att jag skulle kunna byta fil i hög fart och göra det orädd och självsäker, det chockar faktiskt mig. Vad mer har jag trott att jag aldrig skulle klara tänker jag då? Kanske finns det fler hinder att kliva över?Men en sak i taget och först ska jag klara av teoriprovet på fredag. Jag har köpt en app, läst och svarat på kanske 200 testprov, men när jag browsade runt på internet härom dagen och hittade ett nytt prov med helt andra frågor insåg jag att det finns massa kunskapsluckor där ändå så idag när jag skriver detta ska jag köpa mig en klassisk körkortsbok och läsa på det gamla hederliga viset. Stryka under med penna, anteckna och läsa om och om igen. Annars är det inte så mycket som händer. Maje fyller 1 på torsdag och ska ha kalas på Bergshyddan på lördag, jag ska jobba i ateljén och plugga såklart. På fredag kommer Alek, Amina och barnen hem till oss på middag. Jag får hoppas att det blir ett firande och inte en tröstmiddag, vi får se. I övrigt så känner jag mig så tillfreds just nu. Kanske är det för att hösten börjar komma och allt lugnar ner sig lite. Att renoveringen på Gotland puttrar på och det är så tillfredsställande när en bjälke i taget läggs där den ska bo i hundra år framåt. Eller så kanske det är för att jag gör något som är svårt och utmanande. Det finns något trevligt i det, att känna sig kapabel. Hoppas ni får en fin vecka i den andan, puss!
