God morgon på denna tredje sista måndag av 2022. Jag hade tänkt summera det här året på tusen sätt men tiden bara rinner förbi. Kanske lyckas jag knåpa ihop ett rejält årssummeringsinlägg iallafall, men knappt att året behöver ett helt inlägg. Det har helt ärligt varit ett av de bästa åren i mitt vuxna liv. Nu säger jag det bara. Kort och gott fantastiskt. Inget otroligt har hänt, inga stordåd eller orkaner av förändring. Däremot ett år friskförklarad, tacksamhet för det jag har och inte ältandes av det jag inte har, tillfreds och pirrig. Tänk att livet kan vara så också ibland. I maj gifte vi om oss. Det var såklart en stor sak, men ingenting nytt egentligen. Kanske precis tvärt om emot någonting nytt, ett befästande av någonting som är gammalt. För att fira saker som finns och är, det kan ju vara lika härligt som att fira början på någonting nytt. I våras försökte jag få ner tankarna kring att känna acceptans för den största sorgen, att min livmoder försvann när jag fick cancer och allt som hände de åren. Hur jag tappade bort mig själv och mitt värde när jag insåg att jag aldrig mer kommer få känna den där känslan som jag knarkade så mycket, som jag längtar efter så det brinner i bröstet. En stilla stril av acceptans. En komplett familj kan se ut på så många olika sätt, det skrev jag om i maj. I somras upptäckte jag en ny sida av mitt liv som krokade an till känslan av att ta tillbaka sitt liv och sin kropp efter att ha avskytt allt den förlorade. Från att aldrig hålla i en hantel till att styrketräna lite varje dag. Sommarträningen. Löpning tog mig fem år att lära mig, detta är något annat. Explosion.Och så började Lynn skolan. Min stora kille som alltid är mallig och stolt, gör vad som helst för sina vänner och som efter att ha varit helt själv i sin klass plötsligt stod där med sina tre bästa kompisar från förskolan vid sin sida. Varje dag tills de börjar högstadiet. Jag kan andas ut, det kommer bli bra också här. Jag kom utvilad med nya muskler (och ett samtal från i våras med Caroline Ringskog i bakhuvudet) från Gotlandshuset. Fullmatat med insikter. Den inre rösten, den är allt! När jag finner min inre röst kan jag förlåta mig själv i mina trauman och lyssna på ursprungssamtalet mellan mig själv och mig. Inga andra röster hörs lika starkt. Jag för, för jag är äldre nu. På ett ytligare plan handlade hösten om att skaka om mina invanda stökmönster i garderoben. En känsla av att aldrig ha något att ha på sig medan kläder väller ut i en enda röra. Projekt höstgarderoben inleddes och så här tänkte jag först, dessa plaggen valde jag och här berättar jag hur det hela gått och tipsar hur man kan skapa sin egen kapselgarderob. Alla inlägg ovan är dessutom årets mest lästa, så nog summerar de mitt bloggår iallafall. Tillsammans med sminkrutiner, saker att göra i slutet av sommaren, allt om strumpbyxor, om att vara tillsammans länge och att pynta för novent. Ja, det har ni velat läsa om.För att återgå, det har varit ett fint år personligen. Ser jag till världen vet jag inte riktigt vad jag ska säga, jag har känt hopplöshet för första gången på länge kanske? Det är mycket sorg i världen på en och samma gång. Men det låter jag någon som gör det bättre formulera. Ännu ett år av livet har gått. Härom dagen hälsade jag på min farmor på hemmet hon bor på nu och kände hur livet susade förbi. Här kommer jag också vara sen tänkte jag, jag ser mig själv så mycket i henne. Eller henne i mig. Fort går det också, svindlande hur allt forsar förbi. Dagarna och känslorna, sorgerna och lyckorusen. Fylls man på eller tar de vid varandra? I farmors ögon ser jag allt på en gång, men också att bara en sak spelar någon roll. Tiden stannar. Hon är tidlös. När vi sitter där tillsammans.
