Hej, hur mår ni? Jag ska vara ärlig och säga att jag har haft en riktig skitvecka. Verkligen dålig, med ångest och oro. Pontus har varit borta och jag har roddat saker ensam, men hade nog behövt någon vid min sida. Men sånt är väl livet antar jag. Det pågår oavsett. I torsdags var jag iallafall i ateljén. Så här fin är entrén från framsidan där jag sällan går in, men man får inte glömma att titta. Det bästa med mitt jobb förutom att få vara bland klänningarna och brudarna är att min mamma också finns där. Våra olika personligheter syns i ateljéerna. Lika mycket grejer, men olika saker. I fredags snurrade huvudet men brudarna kom en efter en och höll mig på mattan. Så mjukt och skönt med 80 år gammalt siden, som är följsamt och stadigt. Slamriga gäng med gulliga brudar, bubbel och energi som väcker en till liv. I lördags morse frågade mina syskon om de fick komma hem till mig och leka. Det ville vi förstås, Lynn och jag. Tur man sparar klossar och fikabjudnings-set så man kan dricka låtsas-te på golvet. Allt är mörkt nu, men en liten stund reflekteras solen in i köket. En annan ljusglimt, min syster och min sons fina relation. Stockholm som strålar även i november. Att göra något med händerna är det skönaste. Så satisfying att putsa fram silver igen med Häxans metallputs. Sen kom Pontus hem och vi alla tre kunde vila. Lämna över. Nikita tappar det när Pontus åker slänggungan i Blecktornsparken. Vi upptäckte nya Svedjans bageri och hittade en annan promenad än den vanliga. Jag, min flat white och fina gamla skyltar. I söndags var Lynn bjuden på två kalas. Hans kompis bor på den här gården, tänk att göra det. Pontus och jag passade på att fika när Lynn var på kalas. Det är ny vecka nu, hoppas på en riktigt bra en.